Kan inte hjälpa det. Önskar jag vore där. I Stockholm och på Riksdagens högtidliga öppnande. Jag kände mig inte riktigt avslutad med riksdagsarbetet. Men det är väljarna som bestämmer, inte jag.
Fast det är egentligen bara just de dagar som Riksdagen öppnas längtan blir lite extra stor. Kanske för att jag minns den förväntan vi alla hade som var nya då den första dagen. Från att ha varit 16 ledamöter i Folkpartiet så ökade folkpartiets riksdagsgrupp med 32 ledamöter. Eftersom flera också lämnat så var de nya ännu fler. Att var och en av de nya skulle få en egen mentor bland de mer rutinerade riksdagsledamöterna var inte att tänka på. Därför fick vi också till stor del ta hand om oss själva vilket gjorde att vi blev en bra sammansvetsad grupp. Och tror jag vänner för livet. Det känns i alla fall så när vi träffas vid olika partimöten. Som f d riksdagsledamot har jag ju också rätt att vistas fritt, utan ledsagare, i Riksdagens lokaler. Även inne i plenisalen.
Av de som kom från min egen lilla valkrets, Västra Götalands södra, finns numera ingen kvar i Riksdagen. Vi var fyra nya vars intåg i Riksdagen uppmärksammades också av Borås tidning som gjorde ett stort reportage. Bland annat fick fotografen mig att hänga ut från arbetsrumsfönstret för att kolla på Mynttorget. Ett torg på vilket jag vid ett antal tillfällen under de fyra åren talade om flyktingpolitik. Vid ett tillfälle till och med så uppmärksammat att jag blev uppkallad till Ryska ambassaden för att bli "uppläxad".
Det finns självklart en massa tillfällen som är minnesvärda förutom första dagen och uppläxningen av ryssarna. Minnen av händelser som jag är väldigt tacksam att jag fått uppleva. Hur många har diskuterat jämställdhet med Indiens premiärminister? Vi var fyra kvinnliga riksdagsledamöter som besökte Indien för att studera hur RFSU:s systerorganisation bedriver sin verksamhet med familjeplanering. Vi träffade då också politiker. Bland annat som sagt Indiens nuvarande premiärminister, han var det inte då, i ett i princip tomt parlament. Tomt på grund av attentatsrisk.
Men riksdagslivet var också hårt arbete och olika frågor påverkar en olika mycket mentalt. En debatt om folkbokföringsfrågor känns inte lika hårt som debatterna om de apatiska barnen. Frågan om de apatiska barnen följde mig under minst ett år och gjorde att jag kom med både i TV och radio och rikspress. Dessutom citerad i Gellert Tamas bok om de apatiska barnen.
Något som jag tror vi ifrån vår valkrets bidrog i allra högsta grad till var en början till att snabbare narkotikaklassa ämnen som dyker upp i tillvaron. Upprinnelsen till det hela var att polisen i Borås riskerade att få lämna tillbaka 40 liter butandiol, en rengöringsvätska som omvandlas till det narkotikaklassade ämnet GHB i kroppen. Vi från Södra Älvsborg anordnade frukostseminarium för att informera våra ovetande kollegor i Riksdagen.
Det finns massor att skriva om. Roliga upplevelser och mindre roliga. Vid ett tillfälle lyckades jag jämka ihop nästan alla partier om att ge uppdrag till regeringen att ta fram bättre villkor för flickor som utsatts för trafficking. Alla utom s var med på tåget. Men resultatet blev att "vi har alltid tyckt så" när de ställdes inför förslaget. Tyvärr tyckte inte den dåvarande regeringen samma sak och genomförde det inte. Att inte genomföra vissa beslut från riksdagen, där s var emot, hände fler gånger. (Undrar just om den nuvarande regeringen kan ägna sig åt något sådant under kommande mandatperiod).
Mindre roligt var det tillfälle när det helt plötsligt började singla ner papper från läktaren när dåvarande migrationsministern talade. Rätt obehagligt.
Både roligt och mindre roligt var resorna till Bosnien. Intressant att se hur kriget påverkat både miljön och människorna. Men många oerhört deprimerande möten. T ex det äldre paret som bodde ensamma på tredje våningen i ett i övrigt utbombat hus. Just deras lägenhet var iordninggjord men ingen hiss och mannen var sjuk.
Kanske ska lämna resten av mina upplevelser under mina riksdagsår till mina memoarer (om det blir några) och återgå till nuet. Om drygt en timme börjar öppnandet. Ska bli spännande att få se ministerlistan, även om något sluppit ut.
Själv får jag väl ägna mig åt pivottabeller för tillfället och sluta längta. Fast det är rätt skönt att inte leva i kappsäck. För det var ju det jag gjorde i fyra år. Att med ryggsäck på ryggen och resväska i handen halvspringa till Centralen i Stockholm efter en torsdagsvotering är inget att längta efter. Men allt det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar