söndag 21 januari 2024

Vem bor här - eller visar mina prylar jag har hemma vem jag är

Länge sedan jag skrev på min blogg. Måste bli bättre på det. Det är så bra att sätta ner sina tankar på pränt. Det som fick mig idag att börja skriva var att jag sitter och slötittar på ”Vem bor här?” På TV. Tittar mig runt i min nya moderna lägenhet och börjar reflektera över om prylarna jag har talar om vem jag är och vad jag gjort i mitt liv.

Mormors broderade dukar och bonader samsas med router och TV-boxar och och ett antal datorer. Blandat med minnen från olika resor jag gjort. Både som privatperson och som representant för någon organisation.

Historien och nutid samsas verkligen i mitt hem. Mormors bonad från hembygden sitter bredvid ett litet fat från Sarajevo i Bosnien. Köpt under ett av mina besök där.

Hela släkten finns på väggen i mitt sovrum. Både de som inte finns längre och de som är framtiden. På byrån som varit min farmors finns morfars glasögon och snusdosa och morfars och mormors fotogenlampa.

I ett skåp finns priser som min pappa fått i skytte. I samma skåp bredvid varandra ligger medaljer som min morfar fått för länge sedan för trogen tjänst och som jag fått före jul för 25 år som förtroendevald.

För mig känns det viktigt att leva i nuet även om omvärlden just nu är något man egentligen inte vill leva i. Men man får göra det bästa av det. Och använda de nutida hjälpmedlen. På ett positivt sätt. Så glad att jag tidigt kom in i datorvärlden.

Men historien får vi heller aldrig glömma bort. Det är den som oftast bidragit till att en är den en är. Utan min mormor och hennes ambition att lära mig läsa till exempel eller hennes sätt att bry sig om andra hade jag nog inte varit den jag är idag. Och fått uppleva allt det jag fått uppleva. Morfar som var före sin tid (tror jag) och brydde sig om miljön har också påverkat mig. Därför så viktigt att ha minnen av dem i mitt hem.

Tyvärr var inte min pappa så framåtseende. Han såg inte att framtiden för en flicka kunde vara studier. Men han var en man av sin tid och han var fin på många andra sätt. Men ”I did it my way”. En sång som det senaste året trängt in i mitt liv. Till och med sjungit den inför fler hundra personer. 

Inför den 77:e födelsedagen som är i morgon samlas minnen med nutid. Men som sagt. Det är viktigt att leva i nutiden. Så den kommande veckan är det dags för möten av varjehanda slag om inte vädret sätter stopp. Börjar med ett digitalt. Som sagt det gäller att lev i nuet. 


 

 






onsdag 25 oktober 2023

Rapport 1 Ljubljana - ILGA-möte

 Rapport från resa till Ljubljana och hbtqi-konferens

Länge sedan jag skrev på min blogg. Men när man gör en resa så har man oftast något att berätta.


Wenn jemand eine Reise tut, dann kan er was erzählen. (Hoppas tyskan blev rätt)

 

Varför inte börja redan med själva resan. Har hunnit hända massor sedan jag vaknade. Det gick att gå upp 04.15. Hinna se några minuter på Änglagård 3 och konstatera att Borås central är med där. 

Bli hämtad av taxi i exakt begärd tid (fast inte billigt men så dagsfrågor inga flygbussar.) Men jag fick ett mycket intressant samtal med chauffören. Kring hur jobbigt det är med barn i 12-13 årsåldern som vill vara ute sent. Gav mig många tankar. 

Sedan blev det en liten malör vid incheckningen av mitt bagage. Ja försökte läsa alla regler igår och trodde att powerbanken skulle packas i resväskan. Ingen stor en. Men fick frågan om jag hade powerbank i resväskan fick jag rota igenom väskan liggande på golvet. Men hittade den inte. Så den fick gå igenom ändå. Under tiden var det folk som väntade.

 

Nästa misstag var att packa ner både paraply och kappa i resväskan. Blev buss ut till flygplanet. Inte kul att stå där i bara kofta i regnrock blåst. 

Men nu är jag i Warszawa och väntar på nästa flyg

 

 




söndag 10 september 2023

Varför blir jag så filosofisk när jag åker genom Östergötland - min barndoms landskap

 Förstår inte varför jag alltid blir så filosofisk när jag åker buss igenom mina barndomstrakter. Just nu


skulle jag inte vilja bo någon annan stans än i Borås. Men tankarna börjar komma hur mitt liv har blivit. Sedan dagarna hos mormor när hon lärde mig läsa tills nu, på väg mot möte med Riksdagens Veteranförening. Vem trodde att jag skulle bli riksdagsledamot? Min pappa tyckte ju jag skulle bli piga. 

Jag har fått vara med och påverka. Allt har inte blivit som jag velat men det finns saker jag är stolt över. När en person säger till sin dotterdotter att det är jag som sett till att hon har svenskt medborgarskap. Kanske inte helt sanning men personen som säger det har aldrig glömt mitt engagemang för flyktingar.

I Borås har jag bidragit till ökad samverkan mellan kommunen och civilsamhället. Och att sätta problemet med hedersförtryck på kartan. Och lite till. 

Nu hoppas jag att vi också ska ta fram en hbtqi-handlingsplan.

 

Jag har i mina uppdrag fått resa till många länder. Jag har träffat många spännande människor. Och fortsätter möta nya vänner. 

Jag tänker på de tre ord som den person som talade på Pride i Ulricehamn partade om, Lycka, Rädsla och Modig. 

De tre orden har nog också präglat mitt liv. Hade jag inte varit modig och vågat möta nya utmaningar hade jag aldrig fått känna den lycka som infinner sig när man lyckats med något eller fått uppleva något fint. Fast visst har jag  varit rädd många gånger. 

Nya utmaningar väntar framöver. En flytt som ska klaras av. Fullfölja mina politiska uppdrag som mycket handlar om mänskliga rättigheter. 

Men tänker fortsätta sjunga och dansa. Är lycklig över att jag trots mina år kan vara aktiv. Ingen vet hur länge en orkar men det gäller att leva livet varenda minut och ta del av livets goda. 

 

 

torsdag 15 juni 2023

Sånt är livet-Varför blir det som det blir

Sånt är livet. Så började min kväll. Inte så att jag sjöng själv utan det var början på kvällen med föreställningen Algots i Hemgården Borås. En inledning med några välkända gamla sånger där alltså Sånt är livet var den första. 

Jag hade förstås svårt att sitta stilla och inte sjunga med. Men en bra början på en intressant kväll och jag kunde inte låta bli att fortsätta tänka på hur livet är. Varför hamnade jag i Borås till exempel och varför kom jag att tänka på det just ikväll? Vad är det som styr våra liv?

Jag tar det från början.

Pjäsen Algots är en historia om en sann framgångssagas uppgång och fall. Det handlar om Algot från det han började med att gå runt och sälja varor som knalle till att företaget Algots gick i konkurs 1977.

Algots sålde kläder över hela Sverige. Även jag som då bodde på annat håll hade hört talas om ”Säg Algots, det räcker”. De sömmerskor som jobbade fick slita när löpande bandet införts av en tysk nazist som drev på hårt. Algot själv var väl inte heller den mest kärvänlige arbetsgivare. Därom har många vittnat.

Men igen vad har nu detta att göra med mig och mitt liv?

Pjäsen slutar med konkursen 1977. Det var då en rejäl tekokris. Men föreställningen slutar inte riktigt utan ensemblen sjunger om att vi kommer igen med ny kreativitet.

Året efter flyttade Statens Provningsanstalt (SP) till Borås. Det var många statliga myndigheter som utlokaliserades från Stockholm vid den tiden av regionalpolitiska skäl. Vet inte skälen varför SP kom till Borås men skulle tro att i Tekokrisens spår var Borås i behov av fler arbetstillfällen och blev därför en lämplig ort.

Statens Provningsanstalt som numera heter RISE är ju en kreativ arbetsplats med forskning och provning.

Några år senare fick min exman jobb på SP och då måste ju jag också ha ett jobb i Borås. Inte så lätt när Tekokrisen fortfarande spökade. Arbetsförmedlingen till exempel var inte intresserad av att hjälpa en akademiker. De kunde hjälpa mig med flyttstöd. Men det behövde jag inte. Det fixade exmannen som flyttade från en statlig tjänst till en annan.

Jag klarade det själv till slut efter lite hinder på vägen och lite velande från min sida att också få jobb på SP. Så att jag en vacker dag i juni 1980 anlände till jobbet direkt från Linköping och möttes av ett gigantiskt hav av rhododendron. Därav av min vurm för denna växt. Tyvärr är min egen i år inte i bästa skick.

Nåväl. Bara för att knyta ihop det hela. Även om det inte är just Algots historia med konkurs och tekokris som avgjort mitt liv så kan det vara en del i det. Jag kanske inte annars hamnat i Borås utan stretat vidare på Saabs flygdivision eller vad jag nu kan ha sysslat med. Kanske inte fått uppleva allt jag upplevt sedan jag flyttade från Linköping.

Jag har tagit mina egna beslut som gjort att jag är den jag är och fått uppleva det jag gjort. Alla har ansvar för sitt eget liv men visst kan tillfälligheter avgöra i ena eller andra riktningen. 

Det blev en lite rörig historia kanske men jag kunde inte släppa tanken om betydelsen av tekokrisen i mitt eget liv.  Sånt är livet. 





lördag 12 november 2022

Minnen från besök i Bosnien och Srebrenica - invigning av monument i Borås.

 Så många minnen kommer till mig efter att ha varit på invigning av en skulptur, eller kanske ska kalla det monument, som avbildar symbolen för minnesblomman efter folkmordet i Srebrenica. En blomma som har elva blad som symboliserar 11 juli 1995 när 8000 män fördrevs ut i skogen för att mördas. Bladen är vita och symboliserar det oskyldiga. De hade inte gjort något. I mitten grönt som symboliserar hoppet. 

 Initiativet till monumentet taget av en person som själv var med och fördrevs ut i skogen men som överlevde. Admir Buljubasic. 

Jag har varit i Bosnien två gånger. En gång tillsammans med 5 riksdagsledamöter och en person från civilsamhället och en gång alldeles ensam. Med hjälp på plats av personer som bott i Sverige men lämnat antingen frivilligt eller av tvång. 

Från första besöket kommer jag alltid att minnas det äldre paret som tvingats återvända från Sverige. De bodde då ensamma i ett sönderbombat hus i Sarajevo där endast deras lägenhet hade reparerats. Mannen med dålig hälsa kunde inte ta sig ut eftersom det inte fanns någon hiss och de bodde några våningar upp. När mannen fick en stroke vägrade ambulanspersonalen bära honom utan han fick ledas nerför trapporna.

En annan upplevelse var när vi åkte på en mindre väg i Srebrenica och det utmed vägen stod ”Varning för minor”. Lite oro uppstod i bilen bland deltagarna. 

Fast det minne som är allra starkast är besöket på gravplatsen där de män som hittats i gravar i skogen är begravda. Lika starkt både första och andra gången. Den ligger mitt emot det ställe där FN-soldater från Nederländerna fanns och skulle skydda befolkningen vilket de inte gjorde. I närheten finns också ett hus dit Mladic hämtade kvinnor.

När jag var där var det rad efter rad med gröna skyltar. Numera är det riktiga gravstenar.

 

Andra gången jag var där träffade jag kvinnor som förlorat sina män och det enda samtalsämnet var kring vilka män de skulle hitta i gravarna till nästa begravning som ägt rum varje år den 11 juli.

 


Den fråga man ställer sig är hur kan människor vara så grymma. Allt återupprepas. Krig efter krig. Varför lär sig inte mänskligheten. Varför måste egoismen jämnt segra.

En annan fråga är hur Sverige kan med att utvisa människor som har dålig hälsa och som kanske inte överlever.Men det är som sagt en annan fråga.

Dags att jobba för mänskliga rättigheter både här och ute i världen.




 



fredag 2 september 2022

Vart tog det analyserande bloggandet vägen

 Det här med att skriva. Skriva ner tankar och ibland skriva av sig. Igår hittade jag en helsidesuppslag

från ett 15 år gammalt nummer av Borås tidning med bild av mig sittandes bloggande. Var tydligen en av Sveriges mest lästa bloggare då. 

Men många politiker skrev bloggar då. Det har i stort sett försvunnit. I stället är det korta inlägg på andra sociala medier som Facebook, instagram och twitter som gäller. 

Borås stad lägger ut länkar till dem som har en blogg. Idag är det bara jag kvar men jag är inte speciellt flitig heller. Säger mig själv hela tiden att jag måste bli bättre. Fast när ingen ändå läser varför ska jag bry mig. 

Men ibland känner jag att jag måste. Det är ett bra sätt att bearbeta sina tankar. Analysera en händelse. Jag önskar att fler läst mitt blogginlägg från häromdagen som handlade om unga pojkar som inte kände sig inkluderade. 

Men det är inte för sent. Det finns där fortfarande.

Är det så att vi inte orkar läsa längre texter utan bara vill ha snabba korta meddelanden. Utan analys. Detta bidrar till det debattklimat som råder idag. Hårda ord med hot och hat.  

Jag ställer mig frågan varför jag inte skriver mer. Jag borde ha lite tid i alla fall. Men jag har väl också hemfallit åt de snabba korta texterna på Facebook. 

Nu är det valrörelse och det finns definitiv inte plats för analys vilket vore önskvärt. Stanna upp och tänka efter.

Få se om jag efter valet blir mer flitig att skriva. Framtiden får utvisa.

tisdag 30 augusti 2022

Varför måste unga killar gå kring och inte känna sig välkomna?

Ibland väcker ett samtal många tankar. Idag var det några unga killar, 10-12 årsåldern, som ”minglade”


runt Liberalernas valstuga. Egentligen ville de nog ha godis. Men de pratade också en del. 

”Ni vill väl inte ha oss här. Vi som är invandrare. Jag har en pistol här under tröjan.”  Han hade förstås ingen. 

Min hjärna startade på högvarv. Vad är det de säger? Vem har sagt att de inte är välkomna här? De är ju bara barn. Är det föräldrarna som sagt det? Visst kan det vara så. Eller är det den hårda tonen i samhällsdebatten?

 

När så unga lever i den tron att ingen vill ha dem här, att de inte är värda något och att de förväntas ha vapen. Hur ska de känna sig delaktiga i samhället. 

 

Kommer de här unga killarna att hamna i kriminella miljöer där de blir sedda och värda något? Inte så konstigt om det blir så.

De här killarna måste fångas upp i tid innan det går till kriminalitet. De måste också få veta att de är välkomna. Självklart sa jag till dem att de var välkomna hit. Men det är fler som måste säga det. 

Framförallt måste samhällsdebatten bli annorlunda. De som har kommit hit på flykt från krig och förföljelse ska känna sig välkomna och få förutsättningar för att komma in i samhället.

 

Jag tror inte de som målar ”återtåg” och vill att invandrare ska återvända har insett att sådana idéer skapar oro hos barn och unga. Och i förlängningen uppmuntrar till att dessa barn och unga söker sig till miljöer där de blir sedda. Som hantlangare till narkotikasmugglare mm. 

 

Jag kommer nog att fortsätta fundera hur det går för dessa killar.