Jag har gjort det förr. Skrivit om Srebrenica. Talat och berättat. Jag har varit där, i spåren av folkmordet som ägde rum 1995. Då 8000 män kallblodigt mördades och grävdes ner i skogen. Man kan fråga sig: Hur är det möjligt. Hur kan människor bli så grymma mot varandra. Hur kan en annan människas värde bara försvinna. Bara för att han inte tillhör samma gäng som en själv. 
Flera lyfter idag, precis som tidigare år, minnesdagen. Expo anordnar manifestationer på flera håll i Sverige. Skulle gärna gått med om jag kunnat. Min partikollega Ademir Zilic skriver i Corren. Bland annat. Och lyfter just vad nationalism kan göra med människor. Det var nationalister som ansåg att 8000 män inte skulle få finnas för de passade inte in i deras egen värld. De hade en annan religion. Värt att tänka på idag då nationalism och främlingsfientlighet breder ut sig i Europa. Sverige är inte förskonat. Under almedalsveckan agerade , förutom Sverigedemokraterna, också det nynazistiska Svenskarnas parti. Spred obehag. Kanske särskilt just för att Almedalen är symbol för öppenhet. Även om det är betydligt fler poliser och säkerhetsvakter än första gången jag var där, så är det fantastiskt att politiker, journalister och lobbyister, för all del en och annan samhällsengagerad “vanlig” medborgare, kan mötas öppet.
Självklart får vi vara lite nationalistiska när det gäller att heja på svenska idrottsframgångar och självklart får vi hissa svenska flaggan och sjunga nationalsången. Men i mitt Sverige finns det plats också för dem som inte är födda här. Både inom idrotten och för övrigt.
Jag kommer aldrig att glömma Srebrenica och människorna jag mött där. Särskilt kvinnorna som förlorat sina män och som fått ny bostad av holländska staten, det var holländska FN-soldater som skulle se till att inget hände i Srebrenica. Kvinnornas största samtalsämne var nästa begravning, Som nu sker den 11 juli varje år.
Jag glömmer inte heller den känsla av hat jag upplevde när jag tillsammans med en överlevande besökte dennes pappas hus. Serbiska slagord på dörrar och fönster och män i bakgrunden som skrattade. Nu är det snart tio år sedan jag var där men känslorna finns kvar. Låt oss hoppas att det som står på minnesstenen på gravplatsen blir sanning. Att det aldrig händer till någon, någonstans.
Den virkade blomman är en symbol för Srebrenica. Vitt för de oskyldiga som dog, grönt för livet och 11 blomflikar för den 11 juli.
1 kommentar:
Skicka en kommentar