Minnet av Sreberenica

Srebrenica har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Har besökt staden två gånger, 2004 och 2005.

Båda gångerna i sällskap med Enid som själv har överlevt det folkmord som ägde rum där för 20 år sedan. När 8000 muslimska män avrättades. Minnet av kvinnorna jag träffade som bodde i en näraliggande by och som hela tiden pratade om vem som skulle hittas i någon av alla massgravar och begravas det året känns fortfarande nära.
Kontrasten mellan det blommande körsbärsträdet och de av bomber söndertrasade bygganderna finns också kvar i minnet. Liksom den fientlighet som kändes från några män i närheten när jag och Enid besökte hans pappas hus. Som också var nedklottrat med fientliga ord. Begravningsplatsen i en näraliggande by finns också kvar i minnet som om det varit igår jag var där. Då var "gravstenarna" fortfarande gröna brädor. Förläggningen där FN-soldaterna, som skulle skydda de bosatta i Srebrenica men bara tittade på, fanns också kvar.
I år är det dags för en annan vän till mig att begrava sin far. Admir, jag tänker på dig idag. Läs artikeln i SvD om Admir.
När jag sitter i mitt paradis i Bohsulän och tittar ut över ett nästan vindstilla vatten och fåglar som  

simmar i vattnet och Schersminen sänder pustar med en underbar doft kan jag inte låta bli att känna hur otroligt tacksam jag är att få leva i ett land där det är fred och vi kan leva i frihet. I en frihet där vi får säga och tycka vad vi vill. Leva våra liv som vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan.
Det finns de som vill begränsa friheten. Fundamentalister av olika slag, ingen nämnd och ingen glömd, vill att alla ska leva på det sätt som fundamentalisterna tror är bäst. Låt oss alla gemensamt göra vårt yttersta för att få ha kvar vår frihet. Antingen det handlar om att försvara vårt lands gränser eller att flickor och kvinnor inte ska hindras från att leva sina egna liv på grund av hedersförtryck. Men så länge som det råder krig och förföljelse måste vi självklart ställa upp och ta emot dem som flyr.
Fler länkar. Jasenco Selimovic skriver i DN om Srebrenica.

 

Minnesdag för Srebrenica

Jag har gjort det förr. Skrivit om Srebrenica. Talat och berättat. Jag har varit där, i spåren av folkmordet som ägde rum 1995. Då 8000 män kallblodigt mördades och grävdes ner i skogen. Man kan fråga sig: Hur är det möjligt. Hur kan människor bli så grymma mot varandra. Hur kan en annan människas värde bara försvinna. Bara för att han inte tillhör samma gäng som en själv.

Flera lyfter idag, precis som tidigare år, minnesdagen.  Expo anordnar manifestationer på flera håll i Sverige. Skulle gärna gått med om jag kunnat. Min partikollega Ademir Zilic skriver i Corren. Bland annat. Och lyfter just vad nationalism kan göra med människor. Det var nationalister som ansåg att 8000 män inte skulle få finnas för de passade inte in i deras egen värld. De hade en annan religion. Värt att tänka på idag då nationalism och främlingsfientlighet breder ut sig i Europa. Sverige är inte förskonat. Under almedalsveckan agerade , förutom Sverigedemokraterna, också det nynazistiska Svenskarnas parti. Spred obehag. Kanske särskilt just för att Almedalen är symbol för öppenhet. Även om det är betydligt fler poliser och säkerhetsvakter än första gången jag var där, så är det fantastiskt att politiker, journalister och lobbyister, för all del en och annan samhällsengagerad “vanlig” medborgare, kan mötas öppet.

Självklart får vi vara lite nationalistiska när det gäller att heja på svenska idrottsframgångar och självklart får vi hissa svenska flaggan och sjunga nationalsången. Men i mitt Sverige finns det plats också för dem som inte är födda här. Både inom idrotten och för övrigt.

Jag kommer aldrig att glömma Srebrenica och människorna jag mött där. Särskilt kvinnorna som förlorat sina män och som fått ny bostad av holländska staten, det var holländska FN-soldater som skulle se till att inget hände i Srebrenica. Kvinnornas största samtalsämne var nästa begravning, Som nu sker den 11 juli varje år.

Jag glömmer inte heller den känsla av hat jag upplevde när jag tillsammans med en överlevande besökte dennes pappas hus. Serbiska slagord på dörrar och fönster och män i bakgrunden som skrattade. Nu är det snart tio år sedan jag var där men känslorna finns kvar.  Låt oss hoppas att det som står på minnesstenen på gravplatsen blir sanning. Att det aldrig händer till någon, någonstans.

Den virkade blomman är en symbol för Srebrenica. Vitt för de oskyldiga som dog, grönt för livet och 11 blomflikar för den 11 juli.

 

		Srebrenica Visa bildspel HÄMTA ALLA

Låt inte Srebrenica hända igen .

En större händelse idag än kommunfullmäktigemöte i Borås är att den bosnienserbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic greps idag och kommer att skickas till krigstribunalen i Haag. Äntligen. Många bosnier, särskilt de som kommer från Srebrenica, upplever en glädjens dag idag. Även om gripandet inte kan ge de 8000 män från Srebrenica som mördades i juli 1995 livet tillbaka så har rättvisan segrat till slut. Mladic var i allra högsta grad inblandad i detta folkmord. (SvD, BT, SVT, GP, DN)

Jag har skrivit många gånger om Bosnien och särskilt vad just mina upplevelser i Srebrenica betytt för mig. Minnesplatsen med gravar fyllda av män som återfunnits i massgravar i skogen har etsat sig fast i mitt minne. Och kvinnorna några mil därifrån som fyllde sina dagar med att tala om nästa begravning.

För någon månad sedan sändes en dokumentär på SVT just om Srebrenica. Admir som klarade sig och som bor i Borås var med i programmet. Idag fick han uttrycka sin glädje i TV över att Mladic äntligen är gripen.

Den som vill läsa lite mer kan göra det på min hemsida.

Bilden ett minnesmonument från minnesplatsen Srebrenica.

Ställ krigsförbrytare till svars

Idag ska rättegången mot Radovan Karadzic, en av männen bakom kriget i Bosnien och folkmordet i Srebrenica då cirka 8000 muslimska män mördades, börja. Han tänker inte komma till rättegången. (SvD, DN, Aftonbladet)Han säger sig ha haft för lite tid att sätta sig in i handlingarna. Han vill ha två års förberedelsetid. Men han har haft många år på sig att fundera ut vad han ställde till med. Kriget slutade ju 1995. Hoppas att man inte tillåter någon fördröjning utan att kvinnorna som sörjer sina män som mördades i Srebrenica 1995 får någon form av upprättelse även om de inte kan få sina män tillbaka. (SvD). Jag har själv vid resa i Bosnien besökt både Srebrenica och minnesplatsen där, där männen från massakern begravs vartefter de hittas i gravar i skogarna runt omkring. Jag har också träffat kvinnor som förlorat sina män och söner och vars mesta samtalsämne var nästa begravning som sker varje år i juli. Mer om detta finns att läsa här. Kvinnorna jag mötte finns på bilden ovan. Minnesmonumentet från Srebrenica finns här nedan.

Även mannen som i DN beskriver hur hans tillvaro idag är i Sarajevo efter att han själv fängslades under kriget, hans döttrar våldtogs och hans fru dödades, måste få upprättelse. Jag har också många vänner som flytt hit till Sverige som varit med om liknande. Ibland undrar jag hur människan kan överleva och gå vidare med sådana upplevelser. För alla deras skull måste de skyldiga ställas till svars. Fortfarande har inte Ratko Mladić gripits. I förra veckan släpptes Plavsic som suttit i svenskt fängelse efter att hon blivit dömd som krigsförbrytare. I mångas ögon borde hon ha avtjänat hela sin strafftid men hon släpptes innan bland annat på grund av ålder och på grund av att det är vanligt i svenskt rättsväsende att man släpps efter två tredjedelar av tiden.

Till sist. Det berör mig också verkligen illa när dessutom sverigedemokraterna slungar ur sig sina anklagelser mot muslimer. Det borde räcka att dessa varit förföljda i sitt hemland. De ska inte behöva förföljas också här i landet.

En glädjens dag

Värmen är på väg tillbaka och den misstänkte krigsförbrytaren Karadzic har gripits i Serbien och är på väg mot krigstribunalen i Haag. Vilken glädjens dag! Karadzic misstänks bland annat för att ha beordrat avrättningen av 8000 män i Srebrenica. Det som senare har kommit att ses som folkmord. (DN, SvD) Till höger minnesstenen vid gravplatsen i Srebrenica.

Han ska nu ställas inför domstol precis som alla andra misstänkta förbrytare. Jag tror att det är oerhört viktigt för den framtida stabiliteten i hela Europa. Tyvärr fattas det fortfarande en av de stora misstänkta krigsförbrytarna att ställas inför rätta, Mladic.

Jag har själv varit i Srebrenica två gånger och sett raderna av gravar med män som mördades 1995. Antalet gravar blir fler och fler vartefter man hittar massgravar i skogarna kring Srebrenica. Varje år i juli hålls nya begravningar men fortfarande fattas många. Bland annat nära anhöriga till min kompis Enid. Jag glömmer aldrig Srebrenica. Jag har kommit nära de människor som drabbats. Jag glömmer aldrig kvinnorna som jag träffade och som lever i hus nära Tuzla i den federala delen av Bosnien och vars enda samtalsämne var vem som skulle begravas nästa gång. Husen byggdes av holländska staten. Som en kompensation kanske för att det var holländska FN-soldater som inte kunde stoppa massakern på kvinnornas män?

Vi får aldrig glömma det som hände i Srebrenica och det får inte ske igen. Jag gläds med alla dem som har drabbats att en av våldsverkarna har gripits. (SvD) Låt oss hoppas att även Mladic får ställas inför rätta snart. Mer om vad jag skrivit om Srebrenica finns på min hemsida här. Och jag har också skrivit tidigare på min blogg om Srebrenica.