Minnen från besök i Bosnien och Srebrenica - invigning av monument i Borås.

 Så många minnen kommer till mig efter att ha varit på invigning av en skulptur, eller kanske ska kalla det monument, som avbildar symbolen för minnesblomman efter folkmordet i Srebrenica. En blomma som har elva blad som symboliserar 11 juli 1995 när 8000 män fördrevs ut i skogen för att mördas. Bladen är vita och symboliserar det oskyldiga. De hade inte gjort något. I mitten grönt som symboliserar hoppet. 

 Initiativet till monumentet taget av en person som själv var med och fördrevs ut i skogen men som överlevde. Admir Buljubasic. 

Jag har varit i Bosnien två gånger. En gång tillsammans med 5 riksdagsledamöter och en person från civilsamhället och en gång alldeles ensam. Med hjälp på plats av personer som bott i Sverige men lämnat antingen frivilligt eller av tvång. 

Från första besöket kommer jag alltid att minnas det äldre paret som tvingats återvända från Sverige. De bodde då ensamma i ett sönderbombat hus i Sarajevo där endast deras lägenhet hade reparerats. Mannen med dålig hälsa kunde inte ta sig ut eftersom det inte fanns någon hiss och de bodde några våningar upp. När mannen fick en stroke vägrade ambulanspersonalen bära honom utan han fick ledas nerför trapporna.

En annan upplevelse var när vi åkte på en mindre väg i Srebrenica och det utmed vägen stod ”Varning för minor”. Lite oro uppstod i bilen bland deltagarna. 

Fast det minne som är allra starkast är besöket på gravplatsen där de män som hittats i gravar i skogen är begravda. Lika starkt både första och andra gången. Den ligger mitt emot det ställe där FN-soldater från Nederländerna fanns och skulle skydda befolkningen vilket de inte gjorde. I närheten finns också ett hus dit Mladic hämtade kvinnor.

När jag var där var det rad efter rad med gröna skyltar. Numera är det riktiga gravstenar.

 

Andra gången jag var där träffade jag kvinnor som förlorat sina män och det enda samtalsämnet var kring vilka män de skulle hitta i gravarna till nästa begravning som ägt rum varje år den 11 juli.

 

Den fråga man ställer sig är hur kan människor vara så grymma. Allt återupprepas. Krig efter krig. Varför lär sig inte mänskligheten. Varför måste egoismen jämnt segra.

En annan fråga är hur Sverige kan med att utvisa människor som har dålig hälsa och som kanske inte överlever.Men det är som sagt en annan fråga.

Dags att jobba för mänskliga rättigheter både här och ute i världen.

 

Vart tog det analyserande bloggandet vägen

 Det här med att skriva. Skriva ner tankar och ibland skriva av sig. Igår hittade jag en helsidesuppslag

från ett 15 år gammalt nummer av Borås tidning med bild av mig sittandes bloggande. Var tydligen en av Sveriges mest lästa bloggare då. 

Men många politiker skrev bloggar då. Det har i stort sett försvunnit. I stället är det korta inlägg på andra sociala medier som Facebook, instagram och twitter som gäller. 

Borås stad lägger ut länkar till dem som har en blogg. Idag är det bara jag kvar men jag är inte speciellt flitig heller. Säger mig själv hela tiden att jag måste bli bättre. Fast när ingen ändå läser varför ska jag bry mig. 

Men ibland känner jag att jag måste. Det är ett bra sätt att bearbeta sina tankar. Analysera en händelse. Jag önskar att fler läst mitt blogginlägg från häromdagen som handlade om unga pojkar som inte kände sig inkluderade. 

Men det är inte för sent. Det finns där fortfarande.

Är det så att vi inte orkar läsa längre texter utan bara vill ha snabba korta meddelanden. Utan analys. Detta bidrar till det debattklimat som råder idag. Hårda ord med hot och hat.  

Jag ställer mig frågan varför jag inte skriver mer. Jag borde ha lite tid i alla fall. Men jag har väl också hemfallit åt de snabba korta texterna på Facebook. 

Nu är det valrörelse och det finns definitiv inte plats för analys vilket vore önskvärt. Stanna upp och tänka efter.

Få se om jag efter valet blir mer flitig att skriva. Framtiden får utvisa.

Varför måste unga killar gå kring och inte känna sig välkomna?

Ibland väcker ett samtal många tankar. Idag var det några unga killar, 10-12 årsåldern, som ”minglade”

runt Liberalernas valstuga. Egentligen ville de nog ha godis. Men de pratade också en del. 

”Ni vill väl inte ha oss här. Vi som är invandrare. Jag har en pistol här under tröjan.”  Han hade förstås ingen. 

Min hjärna startade på högvarv. Vad är det de säger? Vem har sagt att de inte är välkomna här? De är ju bara barn. Är det föräldrarna som sagt det? Visst kan det vara så. Eller är det den hårda tonen i samhällsdebatten?

 

När så unga lever i den tron att ingen vill ha dem här, att de inte är värda något och att de förväntas ha vapen. Hur ska de känna sig delaktiga i samhället. 

 

Kommer de här unga killarna att hamna i kriminella miljöer där de blir sedda och värda något? Inte så konstigt om det blir så.

De här killarna måste fångas upp i tid innan det går till kriminalitet. De måste också få veta att de är välkomna. Självklart sa jag till dem att de var välkomna hit. Men det är fler som måste säga det. 

Framförallt måste samhällsdebatten bli annorlunda. De som har kommit hit på flykt från krig och förföljelse ska känna sig välkomna och få förutsättningar för att komma in i samhället.

 

Jag tror inte de som målar ”återtåg” och vill att invandrare ska återvända har insett att sådana idéer skapar oro hos barn och unga. Och i förlängningen uppmuntrar till att dessa barn och unga söker sig till miljöer där de blir sedda. Som hantlangare till narkotikasmugglare mm. 

 

Jag kommer nog att fortsätta fundera hur det går för dessa killar.

 

 

 

Glädje och kärlek på Stockholm Pride

 På bussen på väg hem från Stockholm Pride. För det första glad att jag valde bussen den här gången. När det är problem med tågen. Men det var inte om SJ och deras problem jag skulle skriva. 

Trött efter sena kvällar och 7 mil på Stockholms gator. Såg till att Liberalernas tält stängdes ordentligt, så de sena kvällarna var inte självförvållade.

Men så roligt. Spontanitet och kärlek. Inser också att jag varit med några år och att jag känner många som kommer med öppna famnar och vill kramas. Men också möte med okända människor. Igår i sena kvällen och inte så mycket folk som ville prata politik kom det en person in i tältet och tyckte jag skulle lämna min padda  och bugga med honom. Jag är ju inte sen när det handlar om att dansa. Dessutom var han riktigt bra på det. Sedan satt vi och pratades vid. Han var liksom jag inte hbtq-person men han tyckte om stämningen och det kärleksfulla vid Pride. Och jag håller ju med. Aldrig bråk utan bara glädje. Idag finns det olika församlingar som vill använda terapi för att det tror att de kan ”bota” personer från att vara homosexuella. En fråga som just nu diskuteras är att sådan terapi ska förbjudas. Vilket för övrigt Liberalerna var först med att föreslå. Mitt förslag är att man har en omvänd terapi som består i att besöka Pride för att lämna hat och hot bakom sig och leva för kärlek i stället.  

 

Det har för övrigt varit många besökare i tältet som fått tycka till på vår samtalsöppnare. Några nya medlemmar till Liberalerna och HBT-liberaler värvats. Några kändisar har jag fångat också på bild men inte så många som förr om åren. Jag har inte varit i tältet hela tiden utan också gått runt och kollat de andra i parken och uppträdandena. Som vanligt var Borås representerad genom Shirley Clamp.  

Den här gången har jag inte hunnit besöka några seminarier utan fokus har varit i parken förutom igår

förstås då det var parad då jag bar Liberalernas banderoll. Som alltid en fantastisk upplevelse. Massor av människor som gick i paraden och ännu mer som stod utmed gatorna och tittade. Dessförinnan valupptakt och pepp hos Liberalerna Stockholm. 

För övrigt har två för mig viktiga datum passerat under veckan. Det ena är 4 augusti och har koppling till Pride. För 10 år sedan fick jag min boa. Det andra är 3 augusti och har koppling till hela mitt liv egentligen. För 20 år sedan hade Folkpartiet valupptakt och språkkrav för svenskt medborgarskap presenterades. Men om dessa datum skriver jag i ett särskilt blogginlägg. 

Stockholm Pride var min 6 Pride om man räknar in mångfaldsparaden under Almedalsveckan. Nästa får bli efter valet för nu är det valrörelse som gäller. 

Debattartikel om ålderism - Liberalerna tar kampen för årsrika

Liberalerna tar kampen mot åldersdiskriminering. Det handlar både om hälso- och sjukvården men också att ses som en resurs i samhället både vad gäller arbete och deltagande i civilsamhället. 

Men man måste också se till att när digitaliseringen gör sin framfart att man tar hänsyn till äldre som kanske inte har samma förutsättningar att hänga med i det alltmer ökande tempot. Även om det förstås inte  gäller alla äldre. Men som jag sa en gång till IT-människor inom det kommunala. Det finns de som älskar höghastighetståg men en del behöver få åka mjölkatåg för att kunna hänga med i utvecklingen. 

 I Borås tidning var artikeln nedan införd 30 juli 2022. Den är underskriven av Liberalernas partiledare, Barbro Westerholm, talesperson för äldrefrågor, Johan Wikander, ordf i vård och äldrenämnden i Borås och toppkandidat till Riksdagen, Patric Cerny, och ordförande för Habilitering och hälsa och toppkandidat till regionen och Anne-Marie Ekström, regionkandidat (3:e plats) och 2:e vice ordförande i kommunfullmäktige i Borås.

Liberaler tar kampen för årsrika

För varje år får vi allt fler äldre. Detta är enormt glädjande, men tyvärr får årsrika inte det stöd de förtjänar av samhället. Mer måste göras för att garantera att livets sista år omges av lika mycket kärlek och omtanke som de första.

Vi i Liberalerna tar kampen mot åldersdiskrimineringen på alla de områden där vi möter den. Det handlar inte minst om hälso- och sjukvården. Åldersgränser vid till exempel screening för bröstcancer har utgått ifrån vilka åldersgrupper som förekommer i kliniska undersökningar – inte de åldersgrupper där sjukdomen faktiskt förekommer. En femtedel av de kvinnor som drabbas av bröstcancer är äldre än 74, trots det är det där screeningen upphör.

Även inom andra delar av hälso- och sjukvården behöver äldres situation få mer uppmärksamhet. Förskrivningskompetensen hos läkarkåren är idag mycket lägre än den bör vara, vilket leder till onödiga risker för de som dagligen tar flera läkemedel – en grupp som till stor del utgörs av de äldre och de multisjuka. Därför förespråkar vi i Liberalerna att en läkemedelsexamen blir ett krav för läkarexamen, och att ökat fokus läggs på fortbildning av yrkesverksamma läkare för att garantera att just kunskapen om hur olika läkemedel reagerar med varandra alltid hålls uppdaterad.

Idag är det alltför svårt för de äldre som kan och vill stanna i arbetslivet att göra just detta. Ett helt yrkesliv av erfarenhet ska värdesättas, inte sorteras bort. Förvärvsarbete efter 65 år fyllda är bra för den enskildes privatekonomi och hälsa, och det är även bra för Sverige.

Världen ser markant annorlunda ut nu än den gjorde förr. Den ökade digitaliseringen, för att inte tala om utfasandet av kontanter, tränger undan många äldre från samhällsdeltagande. För att säkerställa att tillgången till myndigheter och andra samhällsinstitutioner inte minskar på äldre dar behöver vi säkerställa att analoga stödfunktioner tillhandahålls. Det kan handla om något så enkelt som att få prata med en människa istället för en chattbot när man ringer en myndighet eller ett företag.

Det finns mycket i digitaliseringen som förenklar för äldre och deras anhöriga. Digitala armband med larmknappar har gjort underverk vid fallolyckor i hemmet och har låtit många äldre och anhöriga sova tryggare om nätterna. Det är av största vikt att digitaliseringen och resterande samhällsutveckling görs med äldre i åtanke, istället för i bortglömdhet.

 

Johan Pehrson (L) partiledare

Barbro Westerholm (L) Talesperson i frågor om årsrika och riksdagsledamot

Johan Wikander (L)Riksdagskandidat

Patric Cerny (L) Regionkandidat

Anne-Marie Ekström (L) regionkandidat

 

Mitt i sommaren - Uppdatering av läget

 Idag är det en vecka sedan jag snubblade fram på landsvägen (70-90 km väg) på Gotland. Blåmärkena har bleknat och sårskorpan på väg att trilla bort.  Lite ont i bröstet fortfarande men mycket mindre. Men det som dök upp några dagar efter att jag kommit hem var en förkylning. Verkar som att den lagt sig snabbt men rinnande näsa en hel dag och ingen smak nästa dag. Kan det ha varit covid? Vet inte om smittan kom från Gotland men inte konstigt i så fall. Jag träffade många människor. Den kan också komma från polisens väntrum. I väntan på att få lämna in en ansökan om tillstånd för tält. Litet rum. Många människor som väntade på sina pass. 

Idag är jag utvilad och pigg och har gått en sväng.Bara 3 km men man får börja försiktigt. Plockade

också ett par dl blåbär och allt smakar som det ska. Även bubblet.

Min första blåklint har slagit ut men det verkar som att någon äter upp mina tomater. Köpte sent två plantor med två gröna tomater. Nu har de blivit röda men då har någon knyckt dem. Tror att det är några fyrbenta varelser. Jag tycker om djur men inte rådjur som äter mina blommor och tomater eller sniglar som käkade upp mina tagetes. 

Skönt att vara hemma. I två veckor till. Blir väl lite kampanj och politik. Några vandringar, lite längre än 3 km. Några allsångskvällar. I Borås och i Göteborg. Sedan drar allt igång på riktigt. Stockholm Pride, där jag ska ha hand om Liberalernas tält. Resa till vår vänort i Finland St Mikkeli. Brukar prata kommunpolitik på dessa möten men tror att det även kommer att bli en del säkerhetspolitik. Orten ligger inte långt från gränsen till Ryssland och befälhavaren av finska vinterkriget Gustaf Mannerheim hade sitt högkvarter där. Jag har varit i Mikkeli en gång förut och ätit lunch i Mannerheims högkvarter där han serverade sin mannar snaps med råge vilket vi också fick. 

Sedan är det valrörelse för hela slanten. 

 

Kort summering av Almedalsveckan

 Nu är Almedalsveckan slut och jag stannar kvar några dagar och turistar. När jag började skriva det här

inlägget var jag på Roma klosterruin efter en god saffranspannkaka och bestigit scenen där många sommarteatrar ägt rum. Skulle åka hem med bussen men när jag försökte vinka att den skulle stanna vinkade chauffören tillbaka. Förmodligen ett missförstånd men jag blev arg och började gå mot Visby. Inser att det var ett dumt beslut. Det var lite kämpigt att gå på vägrenen och snubblade några gånger. Efter 7 km kom  jag till en hållplats och tog nästa buss. De går bara varannan timme. Det hade nog varit klokare att stanna vid Roma. Är lite mörbultad men helt ok. Och fortsätter nog i soffan och tittar på TV. Frågan är om jag kommer ur den. 

Nåväl.

Min ambition var att jag skulle skriva lite varje dag under Almedalsveckan men tiden sprang alltför fort och det fanns ingen tid. Jag har inte varit på så jättemånga seminarier som jag brukar men jag har stått i Liberalernas tält och mött många frågvisa väljare. 

Klart är att Liberalerna har ökat i attraktionskraft vilket är roligt. Det som var mindre roligt, rent fruktansvärt, var det mord som skedde mitt i folkvimlet på en officiell person. 

Hat och hot har blivit vanligt. Ett av seminarierna jag var på handlade just om hot och hat. Med fokus på civilsamhällets organisationer. Straffen när det gäller hot och hat mot civilsamhället måste likställas med hot och hat mot förtroendevalda med flera.

Johan Pehrson, vår partiledare, höll ett bra tal även om jag saknade lite kring äldre.Men får nöja mig med uttalandet att ålder bara är en siffra. Apropå det. Var och lyssnade på seminarium med Barbro Westerholm om åldersdiskriminering. Både mot unga och årsrika. Frågor jag kommer att lyfta i valrörelsen. 

En händelse som blev lite mer än vanligt var mångfaldsparaden. Som avslutade Almedalsveckan.. Mordet satte sin prägel. Det blev en parad med kärlek och öppenhet i fokus. Avslutades med att Gotlands landshövding talade just om detta. Almedalsveckan är en symbol för öppenhet och att människor från olika världar kan mötas.

Veckan har också varit möten. Så roligt att träffa vänner man inte träffat på flera år och nya vänner man aldrig träffat på riktigt utan bara digitalt. Liberalernas eget mingel är där liberaler från olika delar av

Sverige kan utbyta erfarenheter. Och träffa partiledare och övrig partiledning. 

Lite fest har jag hunnit med också. Icona pop på Kallis och gayfest. Den sistnämnda ägde rum bara några timmar efter mordet. Trots detta blev det ändå en bra kväll. Kanske borde avstått men det gäller också att leva livet nu. Den respons jag som gammal tant fick ifrån ungdomarna kan inte beskrivas. Att få gilla dans trots ens 75 år. Och det är inte så många tillfällen. Men kommer självklart att lyfta hur viktigt psykiatrivården är under valrörelsen.

Återkommer hu sista dagen i Visby blir. Tanken är Botaniska med mera men de lite ömma kroppsdelarna får bestämma. Att sitta stilla är helt ok. 

Första förmiddagen i Almedalen

 Första riktiga dagen på Almedalsveckan. Även om jag hann avverka många km på Visbys gator igår och även besöka ett seminarium om barn och träffa många kända ansikten i gatuvimlet och spana lite på

listorna på kommande seminarier. Konstaterade också att regnbågsflaggan vajade på flera håll.

Det blev en snabb promenad ner mot centrum från det lilla huset jag hyrt varje år under Almedalsveckan sedan 2009. Med undantag förstås för pandemiåren. 

Första seminariet för dagen handlade om idéburna organisationer i välfärden. Något som i allra högsta grad är en av de frågor jag värnat och värnar. Det pratades både om att det är viktigt att idéburna har en chans vid upphandlingar. Att det finns möjligheter att ställa krav så att det inte alltid är det billigaste som vinner en upphandling. Men också om hur viktig möjligheten att göra IOP:er är. Idéburet offentligt partnerskap står IOP för och i Borås har vi kommit långt skapa IOP:er. Jag känner mig lite stolt att jag bidragit till detta genom att motionerat om ökad samverkan mellan det offentliga och det idéburna och också drivit på. 

Sedan strosade jag vidare och hamnade på Barnrättstorget igen. Denna gång handlade det om barn i vårdnadstvister där den ena föräldern har varit och är våldsam. Barn tvingas att umgås med den våldsamma föräldern. I domstolar finns dålig kunskap kring detta. Någon framförde att det borde vara specialdomstolar som dömer. Jämställdhetsmyndigheten har tagit fram en rapport kring ett antal domstolsfall kring detta. Kan läsas Här

Ett referat från seminariet finns också Här

Här måste betydligt mer göras för att stärka barns rättigheter.

Nästa nedslag blev på seminariet där det diskuterades kontanter och socialt utanförskap. Fanns i och för sig med i spaningen under gårdagen. En fråga som är oerhört viktig. Det handlar i ett brett perspektiv om de som inte kan eller vågar använda digitala hjälpmedel.  Det finns många olika orsaker. Man räknar med att cirka 10 % av befolkningen lever i digitalt utanförskap. Orsaken till att kontanter försvinner beror också på flera orsaker. Kontanthantering kostar pengar och arbete men också rånrisk med mera. Utbildning kring digitala hjälpmedel är förstås en lösning. Där är Borås föregångare genom att låna ut surfplattor och utbilda dem som är över 75 år. Men det löser inte allt. 

Ett exempel nämndes där det handlade om en person som kommunicerar med ögonstyrning. Den personen kan inte använda till exempel mobilt BankID. Det finns många fler.

Även här måste mer göras. Ingen ska exkluderas. Alla säger sig vilja ha social hållbarhet. Då måste alla med på tåget. En del tar höghastighetståget men en del tar ”mjölktåget”. Det måste vi förhålla oss till. 

Nu väntar en eftermiddag i Liberalernas tält med regnbågs T-shirt på.

Att leva mitt liv på mitt sätt

I veckan hade jag en krönika i tidningen NU om att leva sitt liv på sitt eget sätt.

Här är texten.

 Jag satt på bussen väg till Norrköping och Liberalernas valkickoff. Även om jag nu är riktig boråsare har jag ändå mina rötter i Östergötland. Norrköping är den stad där jag tog studenten och också var turistvärdinna några somrar. Som alltid när jag är på väg lyssnade jag på musik. Precis när bussen åkte in i Östergötland sjöng Frank Sinatra I did it my way. Alla känslorna kom på en och samma gång som en annan artist sjunger. Hade jag levt mitt liv på mitt sätt? Svaret blev ja. Självklart har inte allt varit perfekt. Som alla andra har jag också råkat ut för motgångar. Mer eller mindre jobbiga. Jag har ändå alltid på något sätt gått vidare. 

Den viktigaste personen i mitt liv har varit min mormor som lärde mig läsa tidigt. Hon var skogsarbetarfru och hade själv bara gått i folkskola. Men hon visste ändå hur viktigt det var att kunna läsa. Utan henne hade jag nog inte varit där jag är idag och fått uppleva allt som jag fått vara med om. Kunskap är viktigt. 

Tankarna gick vidare i bussen. Idag är det många flickor som inte får de möjligheter som jag har fått. De styrs av en pappa eller en hel släkt som talar om för dem hur de ska klä sig och vem de ska gifta sig med. De får inte leva på sitt sätt. Även om också min pappa hade en uppfattning om vad jag skulle göra. Jag skulle bli piga som var brukligt för flickorna på landet på den tiden. Men det blev inte så.

Jag är glad att vi i Borås nu kommit framåt när det gäller att bekämpa hedersförtryck. Det har dock tagit alldeles för lång tid. Hade vi startat 2014 när jag skrev min första motion hade vi kanske räddat några flickor. Nu finns bland annat en handbok till hjälp för dem som kommer i kontakt med hedersförtryck. Det är viktigt att påpeka att även pojkar och hbtqi-personer drabbas. Pojkarna tvingas hålla koll på sina systrar. Hbtqi-personer vågar inte leva öppet det liv de själva vill.

Jag besvarade frågan om jag levt mitt liv på mitt sätt med ja. Hittills. Jag vill även nu när jag fyllt 75 fortsätta med det. Tyvärr bidrog pandemin och begreppet 70+ till att än mer identitetsavveckla (lånat ordet från en forskare på 80-talet) årsrika personer. Alla över 70 år klumpades ihop till ett kollektiv. Man glömde bort att alla är individer med olika förutsättningar och olika behov. En frisk aktiv 70-åring tillhörde samma grupp som en multisjuk 99-åring. Visst är det så att kroppen blir skörare med åren och det var nog av välmening som 70+ skapades. 

Det är dags att tänka om och se årsrika som behövda. Under pandemin gick många pensionärer in och arbetade för att täcka upp personalbrist. Sveriges föreningsliv skulle inte överleva om inte årsrika tog ett stort ansvar.  Även när man är i behov av stöd och omsorg ska man få vara med och påverka.

Sammanfattning. Kunskap är viktigt men det spelar ingen roll var du är född eller om du är ung eller gammal. Du har rätt och frihet att leva ditt liv på ditt sätt.  Så länge du inte begränsar någon annans frihet. Du är behövd hela livet. 

Om detta må vi Liberaler berätta.

Tankar om identitet, yttrandefrihet och heder

Det är midsommarafton och äntligen börjar det bli som vanligt igen. Firande i Ramnaparken i Borås med

folkdans och lotterier och dans kring stången. Kul att träffa många bekanta där. Ingen vinst på lotterierna. Men plånboken blev lättare. Gjorde slut på tiokronor och femkronor. Fast kanske kommer ångra nästa gång jag ska på en toalett som bara tar mynt. Fast det är nog inte så många nuförtiden.

Men idag fick jag också med mig en del andra tankar hem. Som jag inte riktigt kan bara lämna därhän.

Jag brukar också göra ett besök på Borås museum i samband med midsommarfirandet. Vet inte när den nuvarande basutställningen liv, lust och längtan kom dit. Men den väckte onekligen tankar. Handlade både om identitet, det fria ordet och känslor. Allt sammanvävt i ett Borås- och Sjuhäradsperspektiv. Alla borde se den. 

Det här är frågor som är viktiga för mig. 

Vad är identitet?

I en text på utställningen beskrivs den så här

”Du och jag.

Alla har vi en identitet utanför vårt personnummer. Den är beroende av ålder, kön, klass och nationalitet,  religion och sexuell läggning, ideologisk och kulturell tillhörighet, språkbruk, frisyr och livsstil. Kombinationerna är oändliga.

Vissa identiteter föds vi med. Andra väljer vi, ibland har valfriheten begränsats av samhällets normer.

Vi ser oss gärna i Vi och Dom. Att utåt markera vilka vi är, kan både innesluta och utesluta andra.”

Varför måste det vara så att vissa normer ska begränsa människor att vara de de är. Friheten att vara den hen är måste gälla alla så länge som man inte begränsar någon annans frihet. Och varför måste det vara så att om man har en regnbågsfärgad pin är man välkommen i Prideparader men inte hos till exempel vissa religiösa sammanslutningar. Varför utesluta?

Alla kan inte tycka lika men att respektera varandras åsikter och handlanden, som sagt så länge man inte skadar någon annan, handlar om demokrati. 

På utställningen problematiseras också det fria ordet under 1700- och 1800-tal.  Tryckfrihetsförordningar kan begränsa form och innehåll. Detta löses genom 

”Koder och språkliga krumsprång blir ett sätt att komma runt och förbi de regelverk som finns.Den initierade läsaren läser mellan raderna och uppfattar textens egentliga innehåll. ”

Författare ”skriver med väl valda ord och utesluter gärna det riskabla.”

Så glad att vi har yttrandefrihet i vårt land. Jag gillar inte allt som sägs och skrivs men jag gillar att vi kan skriva och säga vad vi vill även om jag önskar att debatten hade en mer balanserad ton.

Något som också lyfts i utställningen är kvinnans roll i historien. Precis som vi upplever idag i vissa kulturer var kvinnans heder viktig att bevara. Vi glömmer lätt att vi har också haft hedersproblematik i Sverige. Och det är inte länge sedan. Flickor och kvinnor skulle vara på ett visst sätt. Särskilt på landet. Min pappa tyckte till exempel att jag skulle bli piga eller barnflicka och inte studera. Det var så det var på landet så sent som på 60-talet. Tack och lov fick han inte sin vilja igenom. Men det är en annan historia och beskrivs på ett annat blogginlägg. 

Jag är så glad att jag kan skriva ner mina tankar utan att bli straffad. Att jag får vara den jag är och leva mitt liv och fortfarande ha en egen identitet trots mina 75 år. Att jag kan leva som kvinna utan att behöva ha en man som bestämmer över mig. 

Att jag kan sitta ute i en underbar sommarkväll och än en gång fira midsommar.

Alla har det inte så. Det får vi aldrig glömma. 

Summering och reflektion kring Westpride

Så här dagen efter försöker jag summera de två dagarna med Westpride. Boan börjar bli sliten. Men efter tio år i tjänst och vet inte hur många Pride hänger den fortfarande med. Så också igår på Westpride. Boan har en historia och därför får den följa med på Pride efter Pride så länge det finns en fjäder kvar. Den är djupt förenad med mitt engagemang för hbtqi-frågor. Ingen ska behöva känna sådan oro i sina egna kvarter att hen ska behöva dölja allt som kan förknippas med hbtqi. Regnbågsfärgerna representerar mångfald och alla människors lika värde.

 Det var en fantastisk parad och euforin bland Liberalerna var enorm. Den här gången var det något mer än att gå i paraden för att manifestera att alla har rätt att älska den hen vill och att fira de framgångar för hbtqi-personers rättigheter som Liberaler har varit förkämpar för i många år. 

Nämligen att i fredags kom den första opinionsmätningen på mycket länge där Liberalerna passerat riksdagsspärren. Även om det är resultatet på valdagen som räknas och 4,4 % inte är någon överväldigande siffra och man inte ska ta ut någon seger i förskott så måste man få glädjas åt det lilla. Och Liberalerna behövs i Riksdagen för att fortsatt kämpa för hbtqi-personers rättigheter. 

Lyftet ger energi. Något som inte saknades under paraden. Det dansandes och sjöngs till Going up up up och Vi har en tro på framtiden, sanningen och gemenskapen. Dancing Queen fanns förstås med. Vilket fick mig att känna lite extra. Tänk att få gå (dansa) på Avenyn och bära banderollen Love is Liberal trots min ålder. Fick använda mina armmuskler i motvinden. Får se det som en styrketräning. Men är så tacksam att jag ännu har möjlighet att leva mitt liv.

Men Pride är inte bara parad. Liberalerna och HBT-liberaler anordnade också seminarier. Ett som handlade om anhöriga till transpersoner och ett annat som handlade om hbtqi-personers oroande situation i Europa med bland annat besök av en aktivist från Ukraina. Diskussionen utgick från en rapport som tagits fram av SILC, Swedish International Liberal Centre på uppdrag av HBT-liberaler. Rapporten har fått namnet "Orosanmälan befogad" och den kan läsas här

Liberalerna hade också en monter i Pride House, som var förlagt till Eriksbergshallen. Med bland annat ”plupptavla”, en tavla där man kan markera vilken fråga som man tycker är viktigast när det gäller hbtqi. Lite godis och annat informationsmaterial och trevliga liberaler bidrog också till att många vill komma fram och prata. Härlig musikunderhållning i bakgrunden kompletterade det hela.

Arja Saijonmaa var ett av dragplåstren. Jag vill leva i Europa, Jag vill tacka livet och Högt över havet bidrog till härlig stämning i hela hallen under fredagskvällen. På lördagen bidrog I will survive till spontandans i Liberalernas monter. 

Självklart är det roligt att träffa gamla vänner. Partikamrater eller andra. En del som man kanske inte sett på flera år på grund av pandemin. Men något som är speciellt med Pride är att man lätt kommer i samspråk med okända människor som har en annorlunda historia att berätta. Så också den här gången. Det ger perspektiv. Det märkliga är att har man träffat på personen en gång så bara hen dyker upp framför en igen. Det blev en intressant båtresa till Pride park.

Som jag skrev ovan. Jag är så tacksam att jag kan leva mitt liv. Få uppleva nya saker och träffa vänner, gamla som nya. Kunna dansa natten lång (ja, jag var med till stängning på fredagen, kl 24). Pride ger så mycket energi. Det är både fest och allvar.

Jag säger som Arja Saijonmaa ”Jag vill tacka livet för det har givit mig så mycket.”

Och om två veckor är det Borås Pride.

Lite kort om veckan som gått

 En del veckor kan vara bättre än andra. Den här tycker jag har varit det.

 Började med ett fint nationaldagsfirande. Både i Ramnaparken och i Stadsparken. Så fint att kommunfullmäktige fick en fana som ska finnas i den renoverade fullmäktigesalen tillsammans med en EU-fana, på tiden, och en Boråsfana. Kändes så fint att få bära ut fanan från Stadsparken. 

 Annat positivt. Bilen gick igenom besiktningen. Dessutom hade min Karl, som bilen heter, kört 44444 km. Ja, service och besiktning kostade en slant men vad gör väl det. Huvudsaken att den är säker att köra. För jag har nytta av min bil. Den var verkligen bra att ha under pandemin. 

 Jag hade heller inte kunnat klara pandemin utan att ha bra skor för att kunna gå hundratals mil, över 300 minst. Men även skor blir slitna och de är inte lika lätt att serva skor som är utslitna. Så idag fick det bli nya skor. Som förhoppningsvis kommer att åtminstone klara valrörelsens brevlådetramp. 

Men det som mest lättat oket på mina axlar är att nedläggningen av min Rotaryklubb där jag är president närmar sig slutet. Det har inte varit något roligt jobb att lägga ned en klubb som funnits i mer än 65 år.  Men pandemin slog hårt mot klubben och det var det enda rätta att lägga ned. Som tur är har många flyttat över till andra klubbar. Inklusive jag själv. Våra kvarvarande medel har gått till bra verksamheter, Kvinnojouren och Garissa.

Nu kan jag fokusera på valrörelse. Det är ju också något positivt som hänt i veckan. Liberalerna har passerat 4 % spärren i en opinionsmätning. Men det är valresultatet som gäller den 11 september. Så det är bara att kämpa på för ett mer liberalt samhälle där var och en har frihet att vara den hen är och där alla människor är behövda. Oavsett var du kommer ifrån eller hur gammal du är.

 

I did it my way. - Inte alla som får det

 ”I did it my way.” Känslorna väller över mig. Sitter på bussen på väg mot Norrköping och Valkickoff med Liberalerna. Bussen åker precis in i mitt barndomslandskap, Östergötland och Frank Sinatra sjunger i mina öron I did it my way, från Min tidskapsel på Spotify. Det är 75 år sedan jag föddes på Söderköpings BB och många år har gått sedan dess. 

Jag har levt mitt liv på mitt sätt. Visst fick jag hjälp av min mormor som lärde mig läsa tidigt och som lärde mig vad solidaritet var. Som hela sitt liv hjälpte andra. Men min pappa ville att jag skulle bli piga som var många flickors lott på landsbygden på den tiden. 

Hade hans vilja fått råda hade jag nog inte fått vara med om allt spännande, roligt och intressant som jag gjort. Men jag var starkare och tog min egen väg.

Jag hade nog aldrig blivit lite datanörd och haft eget datakonsultföretag. 

Jag hade inte fått vara med och kunna påverka samhällsutvecklingen och människors vardag. För det har jag på olika sätt. Både i stort och smått. Jag hade aldrig fått inneha ett av de största uppdragen i Sverige, ledamot av Sveriges riksdag.

Så många platser jag besökt och så många människor jag mött. Indiens tidigare premiärminister Singh och varit inbjuden till Ryska ambassaden på ”uppläxning” är några. Nästan varje dag är det någon person på TV som jag träffat på riktigt. Förutom alla de som blivit mina vänner. Varit i de flesta av Europas länder genom något av de uppdrag jag haft som riksdagsledamot, representant för Borås stad och annat. Riksdagsuppdraget ledde även till besök i Indien och Kanada.

Jag gjorde det på mitt sätt. Jag gjorde inte som min pappa sa. Men det finns fortfarande många kvinnor i världen och även i Sverige som inte får göra det på sitt sätt. Det är män som talar om för dem hur de ska vara och hur de ska klä sig. De kan till och med bli mördade om de inte gör som pappan och övriga släkten säger. Det behövde aldrig jag riskera när jag inte gjorde som pappa sa.

Jag är glad att ha kunnat vara med och påverka att problemet uppmärksammas i Borås och flickor och kvinnor nu kan få hjälp. Det finns program och handbok hur tjänstepersoner ska agera. Kvinno- och tjejjouren finns där när det behövs. Fick vi veta vid besök hos dem i veckan.

Men det finns fortfarande mycket att göra. Igår fick jag höra att kvinnor som tillfrågas om de tänker rösta svarar att de gör som deras män säger. Konstaterade jag redan 2002. Där måste mer göras. 

I did it my way. Tänk att en sång kan ge så många tankar. Så tacksam att jag fått leva mitt liv på mitt sätt. Tänker fortsätta att kämpa för att alla kvinnor och flickor (och pojkar och hbtqi-personer) ska kunna leva sina liv som det själva vill. 

Nu i Linköping. Snart i Norrköping och då börjar det med Pride innan själva valkickoffen och möte med alla liberaler från hela landet. 

En upplevelserik resa på väg till Korpens årsmöte

 Wenn jemand eine Reise tut dann kann er was erzählen. När någon gör en resa kan hen berätta något.

 

Tidig morgon. Klockan ringer. Ja, telefonen låter är väl mer rätt att säga. Fast man säger ju fortfarande att klockan ringer. Upp och duscha och äta frukost. Lämnar ett hus som kunde varit mer välstädat men det blir väl tid till det någon gång också. I god tid framme vid järnvägsstationen. Kollar för säkerhets skull varifrån ersättningsbussen går. Just nu är det buss mellan Borås och Fristad om man ska med tåg till Stockholm eller Bålsta som är mitt mål idag. Hittar en informationsskylt med pilar. Tur jag läser på skylten. Det är inte dit pilen pekar som hållplatsen är. Lite missvisande.

Men beger mig till rätt plats och inväntar bussen. Det regnar,äntligen, så det är skönt att vänta under en bro. Kliver på och väntar på avgång. Men det är då det hela börjar. En påverkad person kliver på utan biljett. Tar lite tid. Lägger sig längst ner i bussen. Bussen går iväg något försenad. Men vid Knalleland tar det stopp. Bussen kör inte vidare. Om det är chauffören eller konduktören som säger stopp vet jag inte. Upprördheten börjar öka i bussen. Alla har tåg att passa i Herrljunga. Så småningom kommer polisen och tar hand om den påverkade personen och vi kan åka igen men då är frågan om vi kommer hinna till tågen i Herrljunga. 

Då meddelas det att tåget som väntar i Fristad och som ska ta oss till Herrljunga inte startar. 

Chauffören som har en annan tur att köra säger att han kan köra oss till Herrljunga om någon annan tar hans tur. Men det lyckas inte. Så där står vi i regnet i Fristad ca 10 personer och väntar på en annan buss. Övergivna av Västtrafik. Med budskap att nu får ni ringa själva till SJ och boka om. Några vana, däribland jag, vet att det är Västtrafik som ska lösa problemet. 

Nåväl det kommer en buss som tar oss till Herrljunga. Nu har vi blivit ett litet gäng som börjat prata med varandra och kan lite skratta åt situationen. I Herrljunga är vi återigen lämnade åt oss själva men också med varandra. 

Vi får hjälp med ombokningar av Västtrafik av en tålmodig person. En av oss strandsatta ringer i stället för att alla ringer var och en. Något som den första konduktören skulle hjälpt oss med. Jag har tur att bli uppgraderad och får en plats i 1:a klass. 

Alla börjar bli lite hungriga. Och i väntan på tåget rusar alla till näraliggande mataffär. En i gänget kan  vänta utan äter stående på perrongen. Jag visste ju att mitt tåg inte har servering så jag hade med nödproviant men fyllde på med lite dricka. Gillar ju Ramlösas flaskor med budskap. Dansa har jag inte träffat på tidigare. Passar bra. 

När jag skriver detta är jag äntligen på tåget till Bålsta och Korpens möte. Två timmar försenad. Bredvid en man som läser om Trump mm. Vet inte om det är positivt eller inte. 

Summerar en turbulent morgon med både negativt och positivt bemötande av Västtrafik. 

Finns en del att göra där. 

En timme kvar på tåget. Och det regnar inte längre. Har anmält mig till ett träningspass med dans. Fast det lär vara dans ikväll också.

I morgon Korpens årsmöte. Minns ett annat korpårsmöte som ägde rum i Spanien men det är en annan historia. Nu är nu. 

Morning of Knowledge - Bra början på dagen

 Kan man börja dagen bättre än att få ta del av kunskap. Jag gjorde som min telefon sa. Satte på alarm tidigt för att kunna ta del av en Morning of Knowledge. Normalt brukar det vara Days of Knowledge men pandemin ställde in i höstas. Så i stället för middag blev det frukost. Det är Borås stad, Högskolan i Borås, Sparbanken Sjuhärad och Sparbanksstiftelsen Sjuhärad som anordnar. 

Priser delas ut och sponsrade projekt presenteras. Så mycket bra forskning det finns. Men det kan bli ännu mer. Rektorn för högskolan påpekade hur viktigt det är att högskolan får universitetsstatus för att just kunna bedriva mer forskning. Något som man kämpat länge för. 2005 motionerade jag om detta i Riksdagen. 

Under frukosten samtalade jag med en forskare från Bangladesh som har fått bidrag till ett projekt för att använda textilier för att rena vattenutsläpp från medicinska produkter. Mohammed Neaz Morshed. Han presenterade sitt projekt. Det gjorde också min partikollega (L) Kamran Rousta som vill minska matsvinn. En tredje som presenterade sitt projekt var Dan Åkesson som forskar på plaståtervinning. Fick en bild med alla tre. Fick dessutom Mohammeds doktorsavhandling med hälsning med mig hem.

Glad att jag gjorde som telefonen sade. Även om jag fick lite dåligt samvete när jag inte lappar trasiga byxor eller ibland slänger mat. Att få höra vad forskning kan bidra till för att förbättra världen gör mig glad. Den måste stöttas på alla sätt.

Det behövs i dessa dagar när det finns andra som vill göra tvärtom. En person som gör allt för att få uppmärksamhet genom att bränna koraner, eller åtminstone säger att han ska göra det. Tid och kraft går åt till att förhindra våld. När till och med bussar ställs in och busslinjer ändras har det gått för långt. 

En annan galenpanna förstör ett annat land med bomber och granater. För att det var för demokratiskt. 

Jag är inte någon forskare som kan förändra världen med smarta lösningar men jag kan varje dag fortsätta att jobba för mänskliga rättigheter och demokrati. För att alla ska vara behövda hela livet. 

Nu är valrörelsen igång på riktigt

Valrörelsen har tagit fart. Tyvärr bidrar det som händer i Ukraina till att skymma de viktiga inrikesfrågorna. I stället för att tala om skolan och hur viktigt det är att alla barn får hjälp och stöd utifrån sina förutsättningar. Eller att äldre ses som de individer de är, oavsett om man är ”självgående” eller behöver stöd och hjälp. Eller att prata om de flickor som förhindras att leva sina liv som de själva vill då familj och släkt i stället styr deras liv. Eller att de som har någon funktionsnedsättning ska kunna leva så bra liv som det bara är möjligt. Hbtqi-personer ska inte diskrimineras eller utsättas för hot och hat.

Men för att kunna få igenom allt detta måste vi kunna fortsätta att leva i en demokrati och i ett fritt land. Därför måste vi fortsätta att diskutera medlemskap i NATO. Ingen vill ha krig men vi vill inte ge upp vår frihet. 

Jag kan förstå om man är orolig och rädd för vad som kan hända men friheten är värd att försvaras.

I krigets Ukraina våldtas kvinnor och hbtqi-personer dödas bara för att de är dem de är. 

Men vi behöver inte gå så långt som till Ukraina. När det gäller äldre blev de över 70 ihopklumpade till ett  70+ kollektiv. Trots olika förutsättningar. Äldres egen identitet måste återupprättas.

Detta är lite av de tankar som rör sig i mitt huvud en sen kväll i Stockholm. I morgon årsmöte med Riksdagens Veteranförening. Vi kommer att byta namn till tidigare riksdagsledamöter. För det är väl  så att så länge som man fortfarande vill var med i leken och vara med och påverka är man kanske inte veteran. Eller är det så att veteran betyder att man ha mycket kunskaper som kan återanvändas.