Summering och reflektion kring Westpride

Så här dagen efter försöker jag summera de två dagarna med Westpride. Boan börjar bli sliten. Men efter tio år i tjänst och vet inte hur många Pride hänger den fortfarande med. Så också igår på Westpride. Boan har en historia och därför får den följa med på Pride efter Pride så länge det finns en fjäder kvar. Den är djupt förenad med mitt engagemang för hbtqi-frågor. Ingen ska behöva känna sådan oro i sina egna kvarter att hen ska behöva dölja allt som kan förknippas med hbtqi. Regnbågsfärgerna representerar mångfald och alla människors lika värde.

 Det var en fantastisk parad och euforin bland Liberalerna var enorm. Den här gången var det något mer än att gå i paraden för att manifestera att alla har rätt att älska den hen vill och att fira de framgångar för hbtqi-personers rättigheter som Liberaler har varit förkämpar för i många år. 

Nämligen att i fredags kom den första opinionsmätningen på mycket länge där Liberalerna passerat riksdagsspärren. Även om det är resultatet på valdagen som räknas och 4,4 % inte är någon överväldigande siffra och man inte ska ta ut någon seger i förskott så måste man få glädjas åt det lilla. Och Liberalerna behövs i Riksdagen för att fortsatt kämpa för hbtqi-personers rättigheter. 

Lyftet ger energi. Något som inte saknades under paraden. Det dansandes och sjöngs till Going up up up och Vi har en tro på framtiden, sanningen och gemenskapen. Dancing Queen fanns förstås med. Vilket fick mig att känna lite extra. Tänk att få gå (dansa) på Avenyn och bära banderollen Love is Liberal trots min ålder. Fick använda mina armmuskler i motvinden. Får se det som en styrketräning. Men är så tacksam att jag ännu har möjlighet att leva mitt liv.

Men Pride är inte bara parad. Liberalerna och HBT-liberaler anordnade också seminarier. Ett som handlade om anhöriga till transpersoner och ett annat som handlade om hbtqi-personers oroande situation i Europa med bland annat besök av en aktivist från Ukraina. Diskussionen utgick från en rapport som tagits fram av SILC, Swedish International Liberal Centre på uppdrag av HBT-liberaler. Rapporten har fått namnet "Orosanmälan befogad" och den kan läsas här

Liberalerna hade också en monter i Pride House, som var förlagt till Eriksbergshallen. Med bland annat ”plupptavla”, en tavla där man kan markera vilken fråga som man tycker är viktigast när det gäller hbtqi. Lite godis och annat informationsmaterial och trevliga liberaler bidrog också till att många vill komma fram och prata. Härlig musikunderhållning i bakgrunden kompletterade det hela.

Arja Saijonmaa var ett av dragplåstren. Jag vill leva i Europa, Jag vill tacka livet och Högt över havet bidrog till härlig stämning i hela hallen under fredagskvällen. På lördagen bidrog I will survive till spontandans i Liberalernas monter. 

Självklart är det roligt att träffa gamla vänner. Partikamrater eller andra. En del som man kanske inte sett på flera år på grund av pandemin. Men något som är speciellt med Pride är att man lätt kommer i samspråk med okända människor som har en annorlunda historia att berätta. Så också den här gången. Det ger perspektiv. Det märkliga är att har man träffat på personen en gång så bara hen dyker upp framför en igen. Det blev en intressant båtresa till Pride park.

Som jag skrev ovan. Jag är så tacksam att jag kan leva mitt liv. Få uppleva nya saker och träffa vänner, gamla som nya. Kunna dansa natten lång (ja, jag var med till stängning på fredagen, kl 24). Pride ger så mycket energi. Det är både fest och allvar.

Jag säger som Arja Saijonmaa ”Jag vill tacka livet för det har givit mig så mycket.”

Och om två veckor är det Borås Pride.