Rapport 1 Ljubljana - ILGA-möte

 Rapport från resa till Ljubljana och hbtqi-konferens

Länge sedan jag skrev på min blogg. Men när man gör en resa så har man oftast något att berätta.

Wenn jemand eine Reise tut, dann kan er was erzählen. (Hoppas tyskan blev rätt)

 

Varför inte börja redan med själva resan. Har hunnit hända massor sedan jag vaknade. Det gick att gå upp 04.15. Hinna se några minuter på Änglagård 3 och konstatera att Borås central är med där. 

Bli hämtad av taxi i exakt begärd tid (fast inte billigt men så dagsfrågor inga flygbussar.) Men jag fick ett mycket intressant samtal med chauffören. Kring hur jobbigt det är med barn i 12-13 årsåldern som vill vara ute sent. Gav mig många tankar. 

Sedan blev det en liten malör vid incheckningen av mitt bagage. Ja försökte läsa alla regler igår och trodde att powerbanken skulle packas i resväskan. Ingen stor en. Men fick frågan om jag hade powerbank i resväskan fick jag rota igenom väskan liggande på golvet. Men hittade den inte. Så den fick gå igenom ändå. Under tiden var det folk som väntade.

 

Nästa misstag var att packa ner både paraply och kappa i resväskan. Blev buss ut till flygplanet. Inte kul att stå där i bara kofta i regnrock blåst. 

Men nu är jag i Warszawa och väntar på nästa flyg

 

 

Varför blir jag så filosofisk när jag åker genom Östergötland - min barndoms landskap

 Förstår inte varför jag alltid blir så filosofisk när jag åker buss igenom mina barndomstrakter. Just nu

skulle jag inte vilja bo någon annan stans än i Borås. Men tankarna börjar komma hur mitt liv har blivit. Sedan dagarna hos mormor när hon lärde mig läsa tills nu, på väg mot möte med Riksdagens Veteranförening. Vem trodde att jag skulle bli riksdagsledamot? Min pappa tyckte ju jag skulle bli piga. 

Jag har fått vara med och påverka. Allt har inte blivit som jag velat men det finns saker jag är stolt över. När en person säger till sin dotterdotter att det är jag som sett till att hon har svenskt medborgarskap. Kanske inte helt sanning men personen som säger det har aldrig glömt mitt engagemang för flyktingar.

I Borås har jag bidragit till ökad samverkan mellan kommunen och civilsamhället. Och att sätta problemet med hedersförtryck på kartan. Och lite till. 

Nu hoppas jag att vi också ska ta fram en hbtqi-handlingsplan.

 

Jag har i mina uppdrag fått resa till många länder. Jag har träffat många spännande människor. Och fortsätter möta nya vänner. 

Jag tänker på de tre ord som den person som talade på Pride i Ulricehamn partade om, Lycka, Rädsla och Modig. 

De tre orden har nog också präglat mitt liv. Hade jag inte varit modig och vågat möta nya utmaningar hade jag aldrig fått känna den lycka som infinner sig när man lyckats med något eller fått uppleva något fint. Fast visst har jag  varit rädd många gånger. 

Nya utmaningar väntar framöver. En flytt som ska klaras av. Fullfölja mina politiska uppdrag som mycket handlar om mänskliga rättigheter. 

Men tänker fortsätta sjunga och dansa. Är lycklig över att jag trots mina år kan vara aktiv. Ingen vet hur länge en orkar men det gäller att leva livet varenda minut och ta del av livets goda. 

 

 

Sånt är livet-Varför blir det som det blir

Sånt är livet. Så började min kväll. Inte så att jag sjöng själv utan det var början på kvällen med föreställningen Algots i Hemgården Borås. En inledning med några välkända gamla sånger där alltså Sånt är livet var den första. 

Jag hade förstås svårt att sitta stilla och inte sjunga med. Men en bra början på en intressant kväll och jag kunde inte låta bli att fortsätta tänka på hur livet är. Varför hamnade jag i Borås till exempel och varför kom jag att tänka på det just ikväll? Vad är det som styr våra liv?

Jag tar det från början.

Pjäsen Algots är en historia om en sann framgångssagas uppgång och fall. Det handlar om Algot från det han började med att gå runt och sälja varor som knalle till att företaget Algots gick i konkurs 1977.

Algots sålde kläder över hela Sverige. Även jag som då bodde på annat håll hade hört talas om ”Säg Algots, det räcker”. De sömmerskor som jobbade fick slita när löpande bandet införts av en tysk nazist som drev på hårt. Algot själv var väl inte heller den mest kärvänlige arbetsgivare. Därom har många vittnat.

Men igen vad har nu detta att göra med mig och mitt liv?

Pjäsen slutar med konkursen 1977. Det var då en rejäl tekokris. Men föreställningen slutar inte riktigt utan ensemblen sjunger om att vi kommer igen med ny kreativitet.

Året efter flyttade Statens Provningsanstalt (SP) till Borås. Det var många statliga myndigheter som utlokaliserades från Stockholm vid den tiden av regionalpolitiska skäl. Vet inte skälen varför SP kom till Borås men skulle tro att i Tekokrisens spår var Borås i behov av fler arbetstillfällen och blev därför en lämplig ort.

Statens Provningsanstalt som numera heter RISE är ju en kreativ arbetsplats med forskning och provning.

Några år senare fick min exman jobb på SP och då måste ju jag också ha ett jobb i Borås. Inte så lätt när Tekokrisen fortfarande spökade. Arbetsförmedlingen till exempel var inte intresserad av att hjälpa en akademiker. De kunde hjälpa mig med flyttstöd. Men det behövde jag inte. Det fixade exmannen som flyttade från en statlig tjänst till en annan.

Jag klarade det själv till slut efter lite hinder på vägen och lite velande från min sida att också få jobb på SP. Så att jag en vacker dag i juni 1980 anlände till jobbet direkt från Linköping och möttes av ett gigantiskt hav av rhododendron. Därav av min vurm för denna växt. Tyvärr är min egen i år inte i bästa skick.

Nåväl. Bara för att knyta ihop det hela. Även om det inte är just Algots historia med konkurs och tekokris som avgjort mitt liv så kan det vara en del i det. Jag kanske inte annars hamnat i Borås utan stretat vidare på Saabs flygdivision eller vad jag nu kan ha sysslat med. Kanske inte fått uppleva allt jag upplevt sedan jag flyttade från Linköping.

Jag har tagit mina egna beslut som gjort att jag är den jag är och fått uppleva det jag gjort. Alla har ansvar för sitt eget liv men visst kan tillfälligheter avgöra i ena eller andra riktningen. 

Det blev en lite rörig historia kanske men jag kunde inte släppa tanken om betydelsen av tekokrisen i mitt eget liv.  Sånt är livet.