tisdag 2 augusti 2011

Krav på sig själv och andra

Att ställa krav är att bry sig. Det var Folkpartiets budskap i valrörelsen 2002. Det budskapet håller än. Och det handlar inte bara om att ställa krav på andra utan också om att ställa krav på sig själv. 

En av ledarsidans artiklar i dagens BT handlar om det temat. När något blir för svårt så förenklar man. Inget fel i sig att förenkla om resultatet blir detsamma. Men ibland måste man anstränga sig för att nå ett efterlängtat mål. Man måste göra det lilla extra som kanske både är lite läskigt och svårt. Glädjen efteråt när man klarat av det är desto större. Man växer som människa. “Mormor, du måste titta när jag hoppar från svikten.”

Det är en hel del gränser man spränger under ett liv. Om inte önskan att komma framåt fanns redan från det man föds så skulle man inte ens lära sig krypa, gå eller tala. Det är viktigt att den här önskan om att utveckla sig inte försvinner någonstans på vägen i livet. Hur hade det sett ut om alla satt sig på rumpan och väntat att någon annan ska hitta på något. Hade vi levat kvar på apstadiet? Hade vi haft elektricitet, internet eller flugit till månen?

För att återgå till detta med krav på sig själv och andra. En av de punkter som blev livligt omdebatterad 2002 i valrörelsen var kravet på att man ska ha vissa kunskaper i svenska språket om man ska bli svensk medborgare. Jag måste erkänna att jag var en av dem som kritiserade förslaget då. Men jag har ändrat mig efter att ha träffat människor under valrörelser som knappt kan ett ord svenska men ändå ska kunna ta ställning och välja dem som ska stifta landets lagar. I många fall handlar det om kvinnor som, i stället för att lära sig svenska, varit hemma och tagit hand om barnen.

Den här frågan har blivit aktuell i dagarna när Liberala Ungdomsförbundet på sin kongress fattat beslut om detta med språkkrav.

Som infödd svensk går man i skolan nio år och lär sig både svenska och hur det svenska samhället fungerar. På så sätt “utbildas” man till att bli en medborgare i Sverige så att man vid 18-års ålder kan utnyttja sina rättigheter som att till exempel rösta till landets lagstiftande församling, riksdagen.

Att bli svensk medborgare är ingen rättighet. Men det ska heller inte vara ett oöverstigligt hinder.

Självklart måste de som kommer hit erbjudas bra språkundervisning. Idag är deltagande i introduktion, inklusive språkundervisning, obligatorisk för alla så det borde aldrig bli några problem med att lära sig svenska. Sedan kan det säkert finnas behov av undantag.

Den nya introduktionen som infördes i december förra året innebär också att Arbetsförmedlingen har ett huvudansvar för nyanlända. Detta innebär att fokus är satt på att den som kommer hit och får uppehållstillstånd ska komma i arbete så fort som möjligt. Språkutbildning och arbete bör gå hand i hand.

Detta skriver också arbetsförmedlingens generaldirektör i en debattartikel i DN idag. Hon skriver också att vi i Sverige misslyckats med integrationen genom att vi har haft ett omhändertagandeperspektiv i stället för att se de som kommit hit som en resurs med kunskaper och kompetens. Hon skriver att vi inte har råd att inte se till att de som kommer hit får arbete. Och att vi också måste bli ett öppet land som välkomnar dem som vill komma hit och arbeta. Vi behöver dem.

Jag håller med om det hon skriver. Liksom slutorden i artikeln

“Arbete och social inklusion kan endast uppnås genom att vi alla – politiker, makthavare, arbetsgivare, opinonsbildare samt du och jag öppnar våra dörrar för det nya.”

Det är alltså allas vårt ansvar att släppa in det nya. Men också de IMG_1336som kommer hit måste vilja komma in. Det finns krav på oss alla.

Dagens bild får bli en bigarrå.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Självklart måste båda sidor ta sitt ansvar. Men min upplevelse är att det sällan är språksvårigheter som är problemet utan helt enkelt vägran att släppa in någon ny. Jag har kämpat och slitit och har verkligen anpassat mig hur mycket som helt i det svenska samhället. Jag får jämnt beröm om hur duktig jag är på svenska osv. Men jag får ändå aldrig riktigt komma in någonstans, jag ses som en invandrare och inte som en individ och definitivt inte som en resurs. Jag tycker att jag är ett bevis på att det inte spelar någon som helst roll hur mycket man anpassar sig om inte andra är beredda att släppa in en. Jag menar inte att jag ska få allting serverad men att jag överhuvudtaget ska få en rättvis chans att få vara med på lika villkor.
Jag vill också säga att det har varit otroligt svårt att lära mig svenska när nästan ingen ville prata med mig på svenska utan bytte till engelska så fort det gick aningen trögt i samtalet. En del sa dessutom att de ville "öva sin engelska" med mig och det hjälpte inte vad jag än sa och gjorde, det slutade jämnt med att jag pratade till dem på svenska och de svarade på engelska... helt löjligt...
Jag kan lugnt säga att språket har varit det minsta problemet sedan jag flyttade hit. Det är att ständigt mötas av andras fördomar som har varit och fortfarande är det allra jobbigaste. Det är det som har gjort att jag har hamnat utanför. Och den delen kan jag inte göra någonting åt. Det är upp till andra att ta steget och möta mig. Jag tycker jag har gått halvvägs.
/Artemis

Anne-Marie Ekström sa...

Tack Artemis för ditt inlägg.
Det är tråkigt att läsa det du skriver. Men tyvärr delar du nog din upplevelse med många. Det krävs en attitydförändring bland dem som redan bor i Sverige. Om man inte blir insläppt när man kommer hit så hamnar man utanför. Alla har ett ansvar men tyvärr tror jag att egoismen har brett ut sig i Sverige. Sköt dig själv och skit i andra tänker man.
Jag hoppas verkligen att du hittar din plats i tillvaron. När det handlar om svenskan så är den oerhört mycket bättre än många som skriver kommentarer på min blogg.
Önskar dig lycka till i fortsättningen. Håller tummarnra.