Att ställa krav är att bry sig. Det var Folkpartiets budskap i valrörelsen 2002. Det budskapet håller än. Och det handlar inte bara om att ställa krav på andra utan också om att ställa krav på sig själv.
En av ledarsidans artiklar i dagens BT handlar om det temat. När något blir för svårt så förenklar man. Inget fel i sig att förenkla om resultatet blir detsamma. Men ibland måste man anstränga sig för att nå ett efterlängtat mål. Man måste göra det lilla extra som kanske både är lite läskigt och svårt. Glädjen efteråt när man klarat av det är desto större. Man växer som människa. “Mormor, du måste titta när jag hoppar från svikten.”
Det är en hel del gränser man spränger under ett liv. Om inte önskan att komma framåt fanns redan från det man föds så skulle man inte ens lära sig krypa, gå eller tala. Det är viktigt att den här önskan om att utveckla sig inte försvinner någonstans på vägen i livet. Hur hade det sett ut om alla satt sig på rumpan och väntat att någon annan ska hitta på något. Hade vi levat kvar på apstadiet? Hade vi haft elektricitet, internet eller flugit till månen?
För att återgå till detta med krav på sig själv och andra. En av de punkter som blev livligt omdebatterad 2002 i valrörelsen var kravet på att man ska ha vissa kunskaper i svenska språket om man ska bli svensk medborgare. Jag måste erkänna att jag var en av dem som kritiserade förslaget då. Men jag har ändrat mig efter att ha träffat människor under valrörelser som knappt kan ett ord svenska men ändå ska kunna ta ställning och välja dem som ska stifta landets lagar. I många fall handlar det om kvinnor som, i stället för att lära sig svenska, varit hemma och tagit hand om barnen.
Den här frågan har blivit aktuell i dagarna när Liberala Ungdomsförbundet på sin kongress fattat beslut om detta med språkkrav.
Som infödd svensk går man i skolan nio år och lär sig både svenska och hur det svenska samhället fungerar. På så sätt “utbildas” man till att bli en medborgare i Sverige så att man vid 18-års ålder kan utnyttja sina rättigheter som att till exempel rösta till landets lagstiftande församling, riksdagen.
Att bli svensk medborgare är ingen rättighet. Men det ska heller inte vara ett oöverstigligt hinder.
Självklart måste de som kommer hit erbjudas bra språkundervisning. Idag är deltagande i introduktion, inklusive språkundervisning, obligatorisk för alla så det borde aldrig bli några problem med att lära sig svenska. Sedan kan det säkert finnas behov av undantag.
Den nya introduktionen som infördes i december förra året innebär också att Arbetsförmedlingen har ett huvudansvar för nyanlända. Detta innebär att fokus är satt på att den som kommer hit och får uppehållstillstånd ska komma i arbete så fort som möjligt. Språkutbildning och arbete bör gå hand i hand.
Detta skriver också arbetsförmedlingens generaldirektör i en debattartikel i DN idag. Hon skriver också att vi i Sverige misslyckats med integrationen genom att vi har haft ett omhändertagandeperspektiv i stället för att se de som kommit hit som en resurs med kunskaper och kompetens. Hon skriver att vi inte har råd att inte se till att de som kommer hit får arbete. Och att vi också måste bli ett öppet land som välkomnar dem som vill komma hit och arbeta. Vi behöver dem.
Jag håller med om det hon skriver. Liksom slutorden i artikeln
“Arbete och social inklusion kan endast uppnås genom att vi alla – politiker, makthavare, arbetsgivare, opinonsbildare samt du och jag öppnar våra dörrar för det nya.”
Det är alltså allas vårt ansvar att släppa in det nya. Men också de som kommer hit måste vilja komma in. Det finns krav på oss alla.
Dagens bild får bli en bigarrå.