Måste nog skriva några rader innan sängdags om SVT:s granskning av riksdagsledamöter och hur mycket dessa är uppe i talarstolen. Ibland blir jag lite förvånad över hur drivna och duktiga journalister så lätt hemfaller åt att göra smått populistiska reportage som syftar till att misstänkliggöra riksdagen och dess ledamöter. Att någon ställer sig i talarstolen behöver inte betyda att denne person har något väsentligt att tillföra debatten. Sedan är uppdraget väldigt olika om man sitter i opposition eller majoritet. Det är inte troligt att den riksdagsledamot som tillhör majoriteten ställer lika många interpellationer till ministrar som oppositionen gör. Förmodligen har en majoritetsledamot åtminstone likartade åsikter som ministern. Däremot är det oppositionsledamotens möjlighet att föra fram en åsikt, genom att ställa frågor och interpellationer till ministrar.
Sedan är debattreglerna inom riksdagen utformade på ett visst sätt. I en ärendedebatt som handlar till exempel om moms, så förväntas bara en person från respektive parti delta. Självfallet blir det så att representanter för de mindre partierna, där det kanske bara finns en ledamot i utskottet, förekommer oftare i debatterna.
Det är märkligt att journalister så gärna använder enkla medel som att räkna antal, av vad det nu vara månde, i stället för att se till vad man verkligen gör. Att man prioriterar kvantitet framför kvalitet.
Sedan kan jag hålla med om att riksdagsledamöter ska koncentrera sig på det som de är satta för att göra. Men ibland kan det faktiskt vara så att det finns yrken där man måste hålla sig ajour med vad som händer, inom vårdyrken till exempel, för att kunna gå tillbaka till sitt yrke när riksdagsuppdraget upphör. För det är ju så att media och andra dessutom kräver att då ska man vara redo att omedelbart gå tillbaka till sitt gamla yrke.
Att inte alla kan vara medvetna om hur en riksdagsledamots vardag ser ut kan jag förstå. Men när journalister som borde vara väl insatta i riksdagsledamöters arbete inte gör det. Då är det illa.
Själv räknade jag nog ihop till cirka 100 debatter under mina fyra riksdagsår. Några av dessa bidrog kanske till en förändring till det bättre. Till exempel de som handlade om nya droger. Där blev det en lagändring, om än en halvmesyr. Kanske även en del som handlade om flyktingfrågor. Apatiska barn till exempel. Men de årliga förutsägbara momsdebatterna har nog inte lett utvecklingen framåt.
En riksdagsledamots uppdrag består av så mycket mer än att stå i talarstolen. Prata kan man göra men det gäller att handla också. Visst kan det finnas en och annan som borde göra mer och som kanske borde ha färre sidouppdrag, har svårt att se att man kan vara både ordförande i justitieutskottet och ha egen advokatbyrå, men de allra flesta riksdagsledamöter jobbar många timmar i veckan. Betydligt fler än de som har ett vanligt arbete.
Men nu är det sängen som gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar