Om politik och lite till

Det blev en sen natt igår så jag sov länge. Inte så att jag var ute och rumlade. Det brukar förresten inte finnas så mycket att rumla i en måndagskväll i Borås. Utan jag var och inhandlade ett trådlöst nätverk och lyckades installera detsamma. Det mesta gick bra med surfning och så men det finns lite annat kvar. Och det är så svårt att inte testa en sista gång och en sista gång. Får väl fråga någon som kan.

Annars kan jag berätta att jag upplevde något som jag nästan slutat hoppas på. Enid från Bosnien var och hälsade på. Jag har nog inte fattat det ännu att han är i Sverige. Den handlar om en ung man som varit med om det mesta. Han pappa och bror ligger i någon massgrav kring Srebrenica och han själv var nära att dödas av en granatattack vid en skola.

Trots jobb fick han avslag på sin asylansökan och tvingades återvända till Bosnien trots att hans arbetsgivare behövde honom och han mer än gärna vill jobba. Den långa historien kan läsas i tidigare
inlägg på min blogg. Nu är han till slut här och jobbar.

Vi pratade en del om situationen i Bosnien. Den är inte bra. Sedan freden slöts där så är det fortfarande överallt på alla nivåer tre personer som leder varje politiskt beslutsorgan. En bosniak, en kroat och en serb. Tala om effektiv styrning. Och landet är fortfarande uppdelat i två delar. En federation med kroater och bosniaker och en serbisk del, där invånarna förmodligen inget hellre vill än att bli införlivade med Serbien. I den delen ligger också Srebrenica där folkmordet på cirka 8000 män begicks 1995 och FN inte kunde ingripa. Utan stod och såg på. Och där just Enids bror och pappa försvann.

Mer om Bosnien finns på min hemsida. Några år gammal information från mina resor dit men jag tror att den stämmer ganska väl idag också. Situationen kanske är till och med något värre. Många unga flyr landet för arbete utomlands i stället för att vara med och bygga upp sitt eget hemland. Enligt Enid så fastnar mycket pengar som kommer in i landet från yttervärlden hos politikerna i stället för att komma befolkningen till del. Hur är det förresten med våra egna SIDA-pengar som satsas där?

Igår fick jag en kommentar på min blogg om att jag först skrev att jag skippade Agenda och såg Wallander-deckaren och sedan kom till bomberna ute i världen. Att det skulle betyda att deckaren var viktigare för mig än att hålla koll på världshändelser. Nu var jag kanske fel person att hoppa på. Eftersom jag nog mer än många andra försöker hålla reda på vad som händer. Bloggandet hjälper mig faktiskt genom att jag alltid skummar igenom dagens nyheter för att se om det är något som jag tycker känns intressant att kommentera. Dessutom tillbringar jag många kvällar i veckan på olika möten. Jag tror ingen människa mår bra av att inte ibland koppla av. Världen gick inte under för att jag inte såg Östros och Borg.
Jag tror inte heller världen går under för att studenterna inte vet att Bosse Ringholm är socialdemokrat. (SvD) Inte heller för att man inte känner alla riksdagsledamöter och ministrar. Även om man väl åtminstone bör känna till alla partiledare.
Men det är oroande att allt fler, i synnerhet studenter, har dålig koll på vad som händer och sker i samhället över huvud taget. Att man alltid väljer bort nyheter och samhällsprogram till förmån för underhållningsprogram. Självklart ska man se både Melodifestivalen och Wallander-deckare, om man vill. Men det behövs också nyheter.

Jag håller delvis med Leif Alsheimer, debattör, föreläsare och författare till boken Bildningsresan som i SvD:s artikel skyller på att kunskapsbristen om svensk politik beror på att utbildningen i hög grad går ut på att lära kortsiktigt.
Något som jag reagerat på är att skolor är så rädda för att släppa in politik i skolan. Visst skolan ska vara neutral. Och i samband med val är aktiviteterna höga på alla skolor. Valstugorna fylls med skolbarn i alla åldrar. Och det är jättebra. Men det kanske borde vara samma aktivitet varje år. Inte bara vart fjärde.

Nu kanske jag är ute och klampar i saker som jag inte vet. Det kan säkert ha förändrats på senare år. Men att varje skolelev varje år får möta politiker från alla partier vore kanske ett sätt att förändra intresset för politik och samhällsmedvetande. Kanske också ett sätt att motverka det alltmer gryende politikerföraktet. Att politiker inte är några konstiga marsmänniskor utan människor av kött och blod som har valt att ägna antingen sin hela tid, eller som de allra flesta, en del av eller hela sin fritid till att förändra samhället.