Mot Stockholm och Pride

Sitter nu på Bus4You, ett bussbolag som startats i entreprenörsstaden Borås, på väg mot Stockholm och Stockholmpride. Att åka buss tar lite längre tid men inga nedrivna kontaktledningar har hindrat framfarten. Enda hindret, så här långt i alla fall, är en traktor på sträckan som ännu inte är motorväg mellan Borås och Ulricehamn. En utbyggnad till motorväg behövs verkligen. Och den här vägen över Jönköping är definitivt rätt väg på väg till Stockholm. Borde vara möjligt att åka samma väg med tåg. Götalandsbanan tille exempel. Att jag själv sedan blir riktigt nostalgisk när jag åker igenom Östergötland, blåklintens och mitt hemland, är en extra krydda. Fast inte tänker jag flytta tillbaka. Jag stannar i Borås.

Så varför utsätter jag mig för en över fem timmar lång bussresa. För det första sitter jag i en suverän fåtölj och kan både läsa och skriva. Och för det andra har jag vanan inne att åka buss långt. För det tredje så behöver jag inte frysa på Herrljunga station. För det fjärde är det attan så mycket billigare än med tåg.

Fast det var ju inte det jag skulle skriva om utan varför jag åker till Stockholm överhuvudtaget. Varför åker jag till Pridefestivalen.

För att jag tycker att det är viktigt att manifestera att alla har rätt att älska den man vill. Det borde egentligen vara en självklarhet. Och några prideparader borde inte behövas. Men genom att olika vänstergrupper nu anser sig att deras engagemang är det enda rätta så har det blivit än mer angeläget för liberaler, dit jag räknar mig själv, att stå upp för allas rättigheter oavsett sexuell läggning. Med erfarenheter från Uppsala pride, där Folkpartiet och dess ungdomsförbund inte fick vara med i paraden, och från Regnbågsparaden i Göteborg där Rättvisepartiet Socialisterna skrek hatiska slagord i öronen på oss liberaler i 1,5 timme, så känner jag det än mer viktig att ställa upp och manifestera tillsammans med många av mina vänner.

Det är därför. Och så för att det är fest förstås.