Vandringarna var fina även om de var ganska tuffa med rejäla stigningar. Som mest gick vi 1400 meter uppåt, ibland kändes det som om man gick rakt uppåt. Men skam den som ger sig. Har jag bestämt mig för att jag ska upp så går det, även om jag väl inte direkt skuttade upp. På bilden har jag precis nått en topp på 2680 meters höjd efter en vandring på 7 timmar och stundtals på en stig som var bara sten.
För det mesta sken solen. Men första dagen råkade vi ut för hagel och åska. Naturligtvis hade jag vantarna och regnbyxorna på hotellrummet. Men jag lärde mig en läxa. För det blir kallt och blött när man är 2700 meter över havet och när det haglar. Lite läskigt att vara ute i åskan också. Lite annat äventyrligt råkade vi också ut för när vi fick ta oss över lite översvämmade bäckar. Men allt gick bra.
Även om kroppen fick slita en del så blev det också belöningar för slitet.
Både en skön självkänsla att ha klarat ännu en utmaning men också en fantastisk utsikt från toppen.
En belöning var också att få hänföras av de ljuvliga alpängarna fulla av blommor, många som också finns här hemma fast inte i samma mängd eller intensiva färg.
Edelweiss är Österrikes blomma men finns även i Italien. Jakten på densamma pågick under hela veckan. Liksom jakten på murmeldjur. Jag och några andra missade edelweissen för att vi hade för bråttom ner. Murmeldjur såg vi dock om inte så jättenära men hörde desto fler. Alprosor, inte en ros utan en sorts azalea, behövde vi dock inte jaga. De blommade rikligt. Även orkidéer fanns det gott om.
Belöning fick vi också på kvällarna med god mat på hotellet serverad av bland annat charmören Giovanni , dock inte italienare utan rumänsk student som ska bli läkare. Och trevlig gemenskap med både vinprovning och allsång.Tack vare bra reseledare, Gunilla och Claes, och trevliga medresenärer.
En dag belönades vi också uppe i backen med en riklig lunch med mat och dryck. Tur att vägen hem var lätt.
Fast i själva byn är det nog mer liv när snön har fallit. Och någon genuin alpby kan man väl inte heller påstå att det är, utan den har vuxit upp kring skidbackarna. Endast åtta skolelever fanns i byns enda skola så någon stor inhemsk befolkning finns inte i byn. De vita höghusen nedanför berget passar väl inte så jätteväl in i miljön. Inte heller den fyrkantiga "lådan". En annan udda byggnad i byn var monumentet för dem som stupat i första världskriget. Över huvudtaget fanns mycket minnesmärken kring första världskriget.
Sista dagen "skolkade" jag och några andra dock från slitet och lekte "glassande" turister i den närbelägna lite större byn eller stad eller vad det nu var. Färdmedlet dit var gondol.
Mer bilder kommer i reseberättelse del 2. Klicka på bilderna för att se dem i större storlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar