söndag 1 mars 2009

Oacceptabelt slöseri med resurser

Jag hade egentligen tänkt börja jobba direkt och inte hamna i bloggträsket förrän jag gjort det jag ska. Men jag fastnade i en artikel på DN:s hemsida av Maciej Zaremba. Den handlar om hur läkare och annan välutbildad personal som kommit till Sverige från ett land utanför Europa, som är behövda ute i samhället, får tillbringa år med att lära sig svenska på samma nivå som analfabeter.

Jag blir så arg, ja riktigt förbannad, när jag hör talas om sådant här. Visst är det viktigt att den som ska jobba som läkare behärskar svenska språket men en läkare som är van att studera, det är inga medeltida "medicinmän" utan läkare som har läst i 7-8 år i sitt hemland, borde rimligtvis ha lättare att lära sig ett nytt språk än en person som aldrig har sett ett skrivet ord. Rimligtvis borde en läkare som kommer från ett land utanför EU lära sig svenska lika fort som en som kommer hit från något EU-land. De sistnämnda behöver inte tillbringa år på SFI. I artikeln beskrivs också en skola i Polen där polska läkare lär sig svenska i intensiv kurs på 7 månader. Kanske en del borde tillbringa lite mer tid med att lära sig svenska men det är en stor skillnad mellan 7 månader och 4 år som det tar för en i artikeln beskriven narkosläkare, bristvara i Sverige, från Bagdad att få börja praktisera.
Det är fullständigt oacceptabelt att det ska gå till på det här sättet. Kunskaper och kompetenser hos människor som kommer hit måste tas till vara mycket bättre. Och frågan har diskuterats år ut och år in men inget har hänt. Förhoppningsvis kommer det att bli bättre med en ny asylmottagning när kompetensen och kunskaper hos den som kommer hit ska dokumenteras redan vid ankomsten. Men samtidigt är det viktigt att de som ska slussa personer vidare till språkutbildning och annan kompletterande utbildning också har kunskap och kompetens så att de vet vart de ska skicka iväg personen i fråga. De måste veta att det finns sjukvårdssvenska i Göteborg till exempel.

Jag har träffat flera människor som råkat ut för myndigheternas eget tyckande. En god vän som är ögonläkare, åtminstone när hon kom var det en bristvara, fick höra att hon måste vänta på sin tur för att få gå på sjukvårdssvenska från arbetsförmedlingen. Med hjälp av svenska vänner kom hon dock in. Och detta hände för mer än tio år sedan.

En irakisk läkare som vi i integrationsgruppen i Borås träffade i höstas hade ungefär samma upplevelser. Det tar tid att förändra. Men det måste bli en förändring.

Inga kommentarer: