Jag blir mycket illa berörd när jag läser artikeln (SvD) om barnen som låst in sig på toaletten för att de inte vill träffa sin pappa. Eftersom jag inte har alla fakta i målet kan jag inte bedöma om det är pappan eller mamman som ska ha hand om barnen. Men det verkar konstigt att pappan får vårdnaden om barnen trots att han befinner sig under utredning.
Men barnen är ju så pass stora att de själva måste kunna få ha en mening. Om de blir panikslagna när de ska träffa pappan så måste väl socialsekreterarna vara så kloka att det förstår att inte allt ligger rätt till och inte själva bli panikslagna när händelserna inte går deras väg.
Deras uppgift är att se till barnens bästa. Och för att kunna göra det måste man också lyssna på barnen.
Barn som råkar ut för sådant här måste tappa all tilltro till vuxenvärlden. Risken att misslyckas senare i livet blir troligen större när barn utsätts för sådana här uppslitande historier. Det blir ett trauma som barnen bär med sig och som om de inte får bearbeta riskerar att få förödande konsekvenser.
Sedan är det beklämmande att föräldrar som förmodligen en gång i tiden ändå tyckt lite om varandra inte kan samla ihop sig så pass att de kan resonera sig fram till en bra lösning för de barn som de satt till världen. Ansvaret är deras. Men när de inte tar ansvaret måste samhället gå in och göra det i stället och då är det barnens bästa som gäller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag vill kommentera lite kort...
Tror personligen att det finns betydligt mer i målet än vad mammans advokat säger i artikeln;
jag kan omöjligt tänka mig att pappan får vårdnaden och mamman besöksförbud enbart på de grunder som redovisats i artikeln...
Att barnen blev panikslagna KAN (inte måste) bero på en baktalande mamma som i flera år präntat in i barnen hur farlig pappan är.
Tjänstemännens agerande är minst sagt beklagligt, för att inte säga uruselt; dock så hoppas jag verkligen att det utreds vad som egentligen hänt i detta ärende.
Själv har jag två barn som blivit behandlade på de värsta sätt barn kan bli av sina mammor; misshandel, hot, fagra löften om bot och bättring, missbruk osv... det tog mig nio (!) år att få enskild vårdnad över äldsta dottern; de fyra första åren fick jag inte ens träffa henne (för att mamman hävdade att jag förgrep mig sexuellt på henne, något jag aldrig skulle kunna göra!) - varpå myndigheter utan att ens kolla gav mamman skyddad adress och jag fick umgängesförbud...
Att resonera med den andre föräldern är bra om det går, men tyvärr så är det mer regel än undantag att barnen används av den ena föräldern som ett slagträ i tvisten - och får bli en smutsig budbärare - eller ses som en ägodel i stället för en levande människa med rättigheter.
Jag har sett mina barn lida allt för mycket enbart på grund av att den andra föräldern (i mitt fall mamman; i ett annat kan det vara pappan...), det är inte deras fel att de finns till; men de får ofta bära hundhuvudet för sina föräldrars misslyckanden...
Beklämmande är ett svagt ord...
Henric, jag är glad att du fick rätt till slut. Det måste ha varit ett helvete. Jag tror också att det finns mer bakom fallet i artikeln därför är jag försiktig i mitt uttalande. Men det som gör mig så ledsen och upprörd är att barn så ofta kommer i kläm och att myndigheterna inte klarar av att hantera det. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Det pratas mycket om att barn har rätt till både pappa och mamma. Men missbrukar den ene eller båda barnens förtroende så kanske man ska ta en paus i umgänget. Precis som du säger så är barnen inte en ägodel men det verkar som om många vuxna tror det.
Jag håller med om att beklämmande är ett svagt ord.
Vill endast understryka allas våra skyldigheter,vi är meddansvariga i allt vad som händer och sker med allas våra barn,vi alla får ochså betala konsekvenserna av det som händer,det är oacceptebelt det som händer och sker i grund och botten ska alla som har med barn att göra få tillgång till sej själv först och bemöta det som finns där för att senare på ett friskt och konstruktivt handlande kunna bemöta livet som var och en har i en sådan här familj,,tyvärr saknas den kompetensen hos flertalet vuxna
och då blir endast reultatet förödande som i detta fall,,bland flera,,, ingen har nått ngt resultat hittils och det är inte slut på den här historien ännu,,,
så många barn i dag lever bland förövare vart dom än vänder sej.vi bär alla ansvaret hur vi tar hand om allas våra barn, vi är alla en.
anncharlotte f
Ett väldigt stort fel är att föräldrabalkens i dessa fall tillämpliga paragrafer är en förlängning på den gamla egendomsbalken, där egendomar delades upp vid skilsmässa. Barn är alltså ägodelar, som delas upp och får disponeras av parterna (föräldrarna). Därför borde lagstiftningen göras om, så att barn räknas som egna personer. Det skulle ge dem integritet, förhoppningsvis tvinga domstolar och socialtjänstemän (-kvinnor) att sätta barnen i fokus.
Det är så märkligt. Alla nu levande vuxna har själva en gång varit barn. Det kan de inte svära sig fria från. Alla har egen erfarenhet av att vara barn och deras utsatthet. Det är ju därför barn behöver ansvarstagande vuxna under uppväxten, föräldrarna. När föräldrana i vissa lägen, som i detta, inte kan ta det ansvaret, ska samhället träda in, det är en del av den så kallade välfärden, som vad gäller barnets bästa verkligen kan ifrågasättas i Sverige idag. För in träder då i sådana här fall, det ser man gång på gång, ett antal, allt för många, samhällsföreträdare, fega, okunniga, rädda, med dåligt självförtroende och egenvärde. Alla sviker de barn genom att tro att de ska ta tolka och ta ställning för en part. Helt glömmandes att den de är satta att stå upp för inte har parts ställning.
Om ett barn, oavsett ålder, är skräckslaget, vilket de ändå lyckades att konstatera i ovannämnda fall, så beror det på något konkret. Det spelar ingen roll, om orsaken till barnets skräck är att en förälder låst in det tidigare eller om det påverkats av den andra föräldern. I det aktuella läget är barnets skräck verkligt för barnet och SKA ovillkorligen respekteras.
De ifrågakommande barnen var fråntagna samtliga vuxna, som kunnat ge dem trygghet. De har nu lärt sig något viktigt för resten av livet, nämligen att ingen är pålitlig, alla vuxna är små omogna, blinda egoister, totalt opålitliga, som man ska akta sig för så långt man kan, vill säga.
Hur ska barnens totalt utraderade tillit kunna repareras, när det inte finns någon att lita på?
Sverige har svikit dessa medborgare med våld. Som så många andra barn svikits och sviks. Det är så ruttet, unket, i "välfärdslandet Sverige".
Samhället har valt att aktivt ta ifrån de här barnen resten av deras livsnödvändiga trygghet, genom att utsätta dem för övergrepp.
Som att jaga varg från helikopter.
Genom sitt ställningstagande/agerande har samhället dömt ut barnen. Till förmån för vem? För att få stjärna i kanten?
Att få enskildvårdnad och att mamman saknar umgängesrätt tyder på alvarliga brister i hennes föräldrarskap. Något har gjort att en domstol har fattat beslut om att frånta hennes vårdnande.
Att "två vuxna har ansvaret"men när den ene utnyttjar barnen för sina syften står samhället bara och tittar på.
Hur ställer du dig till att vid växelvisboende får mamman barnbidraget oavstätt inkomms om hon inte väljer att dela på det?
Apropå sista posten: Vad jag har förstått så kan mammor mista vårdnad och umgängesrätt om de hindrar pappan från att träffan barnen. Och det kan vara ett tecken både på att mamman tar sitt ansvar för barnen och försöker skydda dem, eller att hon är den som barnen borde skyddas ifrån. Men det finns mammor som hindrar barnen från att träffa sin pappa för att han de facto förgripit sig på dem. Och då kan hon mista vårdnad utan att det finns "allvarliga brister i hennes föräldraskap". Därmed inte sagt att mammor alltid har rätt! Minns när jag själv var liten och det på mitt dagis fanns ett par tvillingar som varje fredag hämtades av sin pappa och hur de skrek och försökte söka skydd hos fröknarna och han fick tvinga in dem i bilen. Det fanns antagligen inget värre bakom den historien än en uppslitande skilsmässa som gjort ont hos barnen, men jag kan lova att det inte var roligt att se.
Åsså finns det mammor som mister umgänget och vårdnaden pga socialtanter som missar i sina utredningar, tingsrätter som missar i fakta och fäder som helt kallt låter bli att fullfölja domstolsbeslut.
Trots att du har ensam vårdnad kan nämligen UF behålla barnet hos sej och med hjälp av tossiga tanter på socialen få det till barnets egen vilja; du måste förstå att barnet/barnen har det bra hos pappa, oxå...
Skicka en kommentar