En dag med grovarbete - även en tant kan själv

 Veckor och dagar går men coronan består. Fast livet måste gå vidare. Är det stopp i handfatet måste det ju fixas. Och i dessa tider vill man ju inte ha in någon främmande karl i huset. Ja, oftast är det karlar som fixar avlopp. Så det är bara att ta tag i det hela själv. Äckligt men skönt när rören är på plats och vattnet rinner igenom igen. 

När det lider mot jul måste man ju städa. Även om jag inte har samma intentioner som man hade en gång förr i tiden så är det ändå skönt när dammråttorna bakom soffan och under sängen är borta. De har jag också fixat idag. Sedan kan jag erkänna att jag aldrig haft det kliniskt rent hemma. Något som mina barnbarn ställde en fråga om. 

Men även om de här två aktiviteterna, rörmokeri och städ av hela huset kändes som flera timmars träningspass tyckte inte min applewatch, den som håller koll på mina aktiviteter, att jag tränat.Så för att inte bryta min fantastiska serie med träning minst 30 minuter per dag var jag tvungen att ut och gå. Skulle bli kort men blev ändå fem kilometer. Varenda dag sedan 20 mars har jag tränat, mest gått, minst 30 minuter per dag. 

Men jag hade ju mer julaktiviteter att göra. Ta in julgranen till exempel. Inköpt igår. Något utöver det

vanliga. Varför ska man inte i dessa tider unna sig och njuta av det man kan. Det var bara det att den inte ville hålla sig upprätt. Har en lite avancerad julgransfot. Så jag gav mig på att såga bort en liten bit av foten. Hämtade fogsvansen från förrådet och satte igång att såga. Och jag lyckades. Men svettigt var det. Detta sammantaget med dagens övriga aktiviteter var väl max vad en tant, en skör 70+,  klarar av på en dag. 

Det kändes lite så men har dessutom klarat av lite Mozartkulor och griljerat 2 skinkor. Och skriva det här.

I morgon blir det klädsel av granen och utplacering av tomtar och andra juldekorationer. När jag var barn fick inte granen kläs för tidigt. Tror till och med att den skulle kläs på julafton. Men den traditionen har jag gått ifrån. 

Jag är så tacksam att jag fått vara frisk och att jag kan klara mig själv i största möjliga mån. Jag längtar efter att tillvaron ska bli som vanligt, nästan i alla fall, men tills dess gäller det att se det positiva i tillvaron. Även om många har det riktigt jobbigt. Många som redan innan coronan var ensamma är dessa ännu mer ensamma nu. Det är viktigt att hitta möjligheter för att bryta ensamhet, Jag lever själv men känner mig inte ensam. 

Förhoppningsvis kommer nästa år att bli bättre. Alla har haft ett tufft 2020. Även jag. Tänker ta det lugnt under helgerna och reflektera kring nästa år. God Jul alla.