Året 2020 - Del 2 Första tiden med corona

För exakt nio månader skrev jag nedanstående på facebook. Beskedet att alla sköra äldre 70plussare skulle hålla sig hemma hade precis kommit. Vad blev det då av mina grubblerier?

Första tiden var otroligt jobbig. Allt roligt ställdes in. Men ganska snabbt ställdes mycket om till digitalt. Jag var med fysiskt, trots min ålder, på kommunfullmäktigemöten eftersom jag sitter i presidiet. Kändes både roligt men också lite ångestfullt. Jag skulle ju hålla mig hemma. Lite som att vara på

rymmen från hemmet. Det första kommunfullmäktigemötet efter coronarekommendationerna tog dock bara 28 minuter. Bara att besluta om att hålla fortsatta möten digitalt för hälften av ledamöterna och alla ersättare.

 

Så det jag skrev 17 mars om att gå på ett och annat möte blev verklighet. Jag har också handlat själv. Likaså detta med att röra på sig har inte stannat upp. Kanske inte så mycket spring men desto mer av gång och då långgång. Har nog avverkat mer än 150 mil. Spritat händer och hållit avstånd har jag också gjort. 

Så jag har nog klarat mig ganska bra, hittills i alla fall. Men kommit ur läget efter några månader stämmer inte riktigt. Pandemin pågår fortfarande och antalet sjuka har ökat efter en tids nedgång under sommaren. Och många äldre har farit illa.

Framförallt de som bor på äldreboenden. Många dödsfall där. Även om också yngre har avlidit. 

Men många äldre har också farit illa av ensamheten. Som inte haft samma möjligheter som jag att ge mig direkt ut i skogen och/eller inte klarar en dator.

Det som dock varit mest jobbigt är kollektiviserandet av alla över 70 år. Även om det är så att årsrika riskerar att bli sjukare så är det att frånta personen sin identitet när man inryms i begreppet 70plussare. Precis som jag inte tycker om uttrycket ”våra äldre”. Mig äger ingen. Jag är en individ med egna möjligheter och behov. 

Jag tror dessutom att just påpekandet som trummades ut gång på gång att 70+ skulle hålla sig hemma bidrog till att andra inte tog rekommendationerna på allvar. ”Det gäller inte mig. Det är bara 70+ som riskerar att bli allvarligt sjuka. Så jag kan leva precis som vanligt” En del tog nog budskapet också som att det var 70+ som spred smittan. Många årsrika har berättat att de setts på med förakt när de varit ute och gått eller handlat. Även jag har upplevt det. 

Men det har också funnits uppmuntran. En som jag blev särskilt glad över var från en person som jag inte förväntat mig att få det ifrån. En fredagskväll efter det jag skrivit nedanstående facebook-inlägg och kände mig ganska botten. ”Jag tycker du är ungdomlig och väldigt framåt och du inspirerar mig. Fortsätt att vara som du är.”

 

En hel del besvikelser har det blivit under de gångna månaderna men också positiva upplevelser som kanske inte skulle varit så speciella om livet varit mer normalt. Men det kommer i nästa nummer.

 

Facebook-inlägg från 17 mars i år

 

”Från Dancing queen till skör äldre

Mycket rör sig i huvudet på en 73-åring en dag som denna i Corona-virusets skugga. Enligt folkhälsomyndigheten är jag en skör äldre som ska skyddas. Och ska helst stanna hemma. Ok. Det kanske är så att åldern har betydelse. Men om man är fullt frisk och inte har ens haft en känning av förkylning på åtminstone ett år och tar en springtur en eller par gånger i veckan. Och går mycket. Då känner man sig inte så skör. Jag tror jag kommer att bli sjukare av att sitta ensam i mitt hus och inte träffa en människa och inte röra mig. Men som sagt man vet aldrig. Tror i alla fall att jag inte kommer att isolera mig utan gå på något möte och inte heller be grannar handla mat åt mig. Grannar som har nog med sig själva och sina barn. Men såklart. Sprita händer och följa alla andra råd. Hålla avstånd. 

 

Jag tror att det finns många friska aktiva 70+ som känner som jag. Att från att ha varit mycket aktiv, både med jobb och andra aktiviteter helt plötsligt bli förklarad som skör äldre. I princip fråntagen sin identitet. Det måste finnas sans och balans. Sedan är det visst så att alla måste vara försiktiga och ansvarsfulla.

 

Nåväl jag kommer att klara detta tror jag men jag är orolig för alla dem som inte kommer att göra det. Även om många ställer upp och hjälper till kan redan ensamma bli än mer ensamma. TV matar på med information om viruset. Till slut bir det bara virus i huvudet. Alla kanske inte har SVT-play så man kan titta på något roligt i stället för allt elände. Eller kan ha kontakt via Skype eller Messenger så man åtminstone ser en person. Självklart ska man hålla sig informerad men inte 24 timmar om dygnet. 

Här måste till kreativitet så att ingen går under på grund av grubblerier i sin ensamhet. Risken är stor att en del tar till boxen, den med vin i. Att man rör sig mindre är också en hälsofara. Förhoppningsvis kommer vi ur det här läget om någon eller några månader (”när” kanske Trump vet?) men till dess måste det som sagt till kreativitet.  Kanske låta personer som testats negativa göra hembesök kanske med en ”välspritad” padda som man får låna och på så sätt kunna ha lite mer kontakt med yttervärlden.”