Nu är inkomstgarantin för riksdagsledamöter på tapeten igen. (SVT, DN) Redan 2003 skrev jag och Anita Brodén en motion om att inkomstgarantin skulle ses över. Det är orimligt att den som är 50 år och suttit i riksdagen tillräckligt länge kan få ut garanti fram till pensionen.
Att någon som från den ena dagen till den andra blivit av med sin plats i riksdagen får en garanti under en viss tid är rimligt. Här förekommer inga varsel eller uppsägningstider. Ingen, som söker nytt förtroende för en riksdagsplats, har tankarna på att söka jobb. Och även om man har tjänstledigt från en tjänst räcker fyra år för att hamna i bakvatten. Med den takt som idag råder inom arbetslivet hinner mycket att hända på fyra år. Arbetsuppgifterna kanske inte ens finns kvar.
För egen del, som egen företagare som datautbildare, hade onekligen mycket hänt. Som 60-åring var det inte lätt heller att söka något annat jobb. Men vill man så kan man. Och en viss datautbildning hade jag ju under riksdagstiden. Det fanns en del kollegor som behövde hjälp. Och jag hade nog inte riktigt klarat mig ekonomiskt, åtminstone de första åren, om jag inte sparat pengar från riksdagsåren.
Även om det hade varit gott att ha lite längre stöd så kändes det gott när det var slut efter ett år. Självklart minskat med de intäkter jag fick från företaget. Jag har så svårt att förstå dem som tycker att det är helt ok att leva på inkomstgaranti. Visst är det en trygghet men man måste leva som man lär. Ställer man krav på andra måste man ställa krav på sig själv. Ett utnyttjande spär bara på politikerföraktet.
Jag är glad att jag skrev motionen tillsammans med Anita Brodén och den orsakade också mitt första TV-framträdande i Uppdrag granskning. Men motionen blev ingen bästsäljare så att säga. Den kom upp till diskussion men ingen var intresserad.
Nu finns det ju en utredning. Bättre sent än aldrig. Även här var jag före min tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar