De apatiska går igen

Ibland kommer tiden och minnen tillbaka. Av någon anledning. Igår gjorde det det för mig. Den tid jag minns mest från riksdagsåren är då vi i fem partier kämpade för de apatiska barnen. Med liten framgång. Socialdemokrater och Moderater var kallsinniga. Med några undantag. När socialförsäkringsutskottet, som hanterade asylfrågor, hade möten om detta stod det alltid en hel hord med journalister utanför. Jag satt i skatteutskottet också men där fanns aldrig några journalister i korridoren utanför sammanträdesrummet.

Det var en mycket infekterad och känslosam debatt. Barnläkare kommenterade psykiatrikers påståenden om att barnen var uppe på nätterna och åt ur kylskåpen som fullständigt absurda eftersom barnen var så svag fysiskt att det var en omöjlighet. Detta gjordes också på en hearing inom socialförsäkringsutskottets stängda dörrar.

Att det hela blev aktuellt igår var att en man som användes som expert i den utredning, som Migrationsministern tillsatte för att befästa vissa förutfattade teser, gick med i det främlingsfientliga partiet Svenskarnas parti. Som vill ha ett svenskt Sverige. (DN, Aftonbladet).

Hur opartisk kan en sådan person vara? Honom träffade jag dock aldrig.

Dåvarande migrationsministern gjorde också en hel del märkliga uttalanden. Som att det skulle vara en “humanitär katastrof” om barnen skulle få stanna.

Den här tiden var jobbig. Det handlade om barn efter barn. Föräldrar beskylldes för att förgifta sina barn trots att sådana påståenden inte kunde styrkas.

Många uttalanden och debattartiklar blev det. Och irriterad lär jag ha varit. Det står i alla fall på flera ställen i Gellert Tamas bok om “De apatiska”:

Till slut lämnades ett fall till Regeringen från Utlänningsnämnden. Och en pojke fick uppehållstillstånd. Det var dock inte slut med detta. Myndigheterna fortsatte att avvisa barn. Föräldrar anmäldes för att ha förgiftat sina barn och en socialdemokratisk minister gick ut och sa “Vad var det jag sa”. Som sagt utan någon som helst bevisning.

Till slut fick ju många asylsökande som inte vågade återvända till sina hemländer uppehållstillstånd. Genom en tillfällig lag, tack vare ett massivt tryck från kyrkorna, påskuppropet. Lagen innebar att alla barnfamiljer som varit en viss tid i landet fick stanna.

Men tyvärr upprepar sig historien också här. Barn som far illa avvisas fortfarande. Portalparagrafen i asyllagstiftningen om barns bästa följs inte. Ensamma barn utan föräldrar ska avvisas till barnhem i hemlandet. Trots att de har en bra tillvaro här.

Kanske dags för ett nytt Påskupprop.