Måste bara skriva ner ytterligare en ilska. Denna gång över att Sverige återigen skickar ut apatiska barn till en oviss framtid. Jag trodde att det blev slut med det en gång för alla. När fem partier i riksdagen med uppbackning från kyrkan jobbade mot ett hårt motstånd från moderater och sossar och som slutade i att de sjuka barnen (och fler med dem ) fick stanna i Sverige. Då visade vi att det finns humanitet. Tyvärr verkar den ha försvunnit nu.
Under den tid jag jobbade med frågan i riksdagen så lärde jag mig också en hel del om problematiken. Att det inte är konstigt att barn (för den skull träffade jag också en nybliven mamma som var apatisk) som varit med om traumatiska upplevelser sluter sig inom sig själv för att inte behöva ta till sig det som faktiskt hänt. Då tittade man inte på vad barnen varit med om. Trots att det redan då fanns i lagen att man måste se till barns bästa och barn också kan ha asylskäl.
Och den utredning som gjordes var inte kring barnens sjukdomssymtom. Hur barnen påverkades rent fysiskt. Ingen barnläkare fanns med i utredningen. Det var upprörande hur man såg cyniskt på dessa fall och beskyllde föräldrarna för att de drogade sina barn. Vilket senare har visat sig att det inte finns några som helst belägg för. Dessutom påstod en av de inblandade psykiatrikerna att barnen gick upp på natten och åt ur kylskåpen på sjukhuset vilket enligt de läkare som såg till barnens fysiska kapacitet ansåg helt omöjligt. Till saken hör att ingen sett barnen äta utan "beviset" var att det försvann mat ur kylskåpen. Det kan ha varit vilken hungrig sjukhuspersonal som helst som norpat maten.
Hela historien finns beskriven i en bok av Gellert Tamas i boken De apatiska, om makt, myter och manipulation i vilken jag finns omnämnd på ett flertal ställen. Jag står fortfarande fast vid det jag sa och tyckte. Många andra har kritiserat boken och säger att den inte är sann. Här DN:s recension av boken.
Det som är märkligt är att historien upprepar sig. Att man inte lärde sig. Nu ska ett barn i Dalsjöfors avvisas enligt Radio Sjuhärad . Jag kan inte ta ställning till vilka skäl barnet och dess mamma har utan att ha träffat dem och fått ta del av deras historia även om jag förutsätter att de beskrivningar som görs i media är riktiga. Men det är fullständigt ovärdigt ett land som Sverige att avvisa ett barn i det tillståndet till en oförutsägbar framtid. Jag trodde Sverige skrivit på barnkonventionen som värnar barnens rätt. Om inte någon visste det så gäller barnkonventionen för alla barn. Oavsett varifrån man kommer.
Det känns som om det behövs ett nytt kyrkoupprop för en mer human flyktingpolitik där framförallt barns och kvinnors skäl kommer i förgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar