Minnen från besök i Bosnien och Srebrenica - invigning av monument i Borås.

 Så många minnen kommer till mig efter att ha varit på invigning av en skulptur, eller kanske ska kalla det monument, som avbildar symbolen för minnesblomman efter folkmordet i Srebrenica. En blomma som har elva blad som symboliserar 11 juli 1995 när 8000 män fördrevs ut i skogen för att mördas. Bladen är vita och symboliserar det oskyldiga. De hade inte gjort något. I mitten grönt som symboliserar hoppet. 

 Initiativet till monumentet taget av en person som själv var med och fördrevs ut i skogen men som överlevde. Admir Buljubasic. 

Jag har varit i Bosnien två gånger. En gång tillsammans med 5 riksdagsledamöter och en person från civilsamhället och en gång alldeles ensam. Med hjälp på plats av personer som bott i Sverige men lämnat antingen frivilligt eller av tvång. 

Från första besöket kommer jag alltid att minnas det äldre paret som tvingats återvända från Sverige. De bodde då ensamma i ett sönderbombat hus i Sarajevo där endast deras lägenhet hade reparerats. Mannen med dålig hälsa kunde inte ta sig ut eftersom det inte fanns någon hiss och de bodde några våningar upp. När mannen fick en stroke vägrade ambulanspersonalen bära honom utan han fick ledas nerför trapporna.

En annan upplevelse var när vi åkte på en mindre väg i Srebrenica och det utmed vägen stod ”Varning för minor”. Lite oro uppstod i bilen bland deltagarna. 

Fast det minne som är allra starkast är besöket på gravplatsen där de män som hittats i gravar i skogen är begravda. Lika starkt både första och andra gången. Den ligger mitt emot det ställe där FN-soldater från Nederländerna fanns och skulle skydda befolkningen vilket de inte gjorde. I närheten finns också ett hus dit Mladic hämtade kvinnor.

När jag var där var det rad efter rad med gröna skyltar. Numera är det riktiga gravstenar.

 

Andra gången jag var där träffade jag kvinnor som förlorat sina män och det enda samtalsämnet var kring vilka män de skulle hitta i gravarna till nästa begravning som ägt rum varje år den 11 juli.

 

Den fråga man ställer sig är hur kan människor vara så grymma. Allt återupprepas. Krig efter krig. Varför lär sig inte mänskligheten. Varför måste egoismen jämnt segra.

En annan fråga är hur Sverige kan med att utvisa människor som har dålig hälsa och som kanske inte överlever.Men det är som sagt en annan fråga.

Dags att jobba för mänskliga rättigheter både här och ute i världen.

 

Vart tog det analyserande bloggandet vägen

 Det här med att skriva. Skriva ner tankar och ibland skriva av sig. Igår hittade jag en helsidesuppslag

från ett 15 år gammalt nummer av Borås tidning med bild av mig sittandes bloggande. Var tydligen en av Sveriges mest lästa bloggare då. 

Men många politiker skrev bloggar då. Det har i stort sett försvunnit. I stället är det korta inlägg på andra sociala medier som Facebook, instagram och twitter som gäller. 

Borås stad lägger ut länkar till dem som har en blogg. Idag är det bara jag kvar men jag är inte speciellt flitig heller. Säger mig själv hela tiden att jag måste bli bättre. Fast när ingen ändå läser varför ska jag bry mig. 

Men ibland känner jag att jag måste. Det är ett bra sätt att bearbeta sina tankar. Analysera en händelse. Jag önskar att fler läst mitt blogginlägg från häromdagen som handlade om unga pojkar som inte kände sig inkluderade. 

Men det är inte för sent. Det finns där fortfarande.

Är det så att vi inte orkar läsa längre texter utan bara vill ha snabba korta meddelanden. Utan analys. Detta bidrar till det debattklimat som råder idag. Hårda ord med hot och hat.  

Jag ställer mig frågan varför jag inte skriver mer. Jag borde ha lite tid i alla fall. Men jag har väl också hemfallit åt de snabba korta texterna på Facebook. 

Nu är det valrörelse och det finns definitiv inte plats för analys vilket vore önskvärt. Stanna upp och tänka efter.

Få se om jag efter valet blir mer flitig att skriva. Framtiden får utvisa.

Varför måste unga killar gå kring och inte känna sig välkomna?

Ibland väcker ett samtal många tankar. Idag var det några unga killar, 10-12 årsåldern, som ”minglade”

runt Liberalernas valstuga. Egentligen ville de nog ha godis. Men de pratade också en del. 

”Ni vill väl inte ha oss här. Vi som är invandrare. Jag har en pistol här under tröjan.”  Han hade förstås ingen. 

Min hjärna startade på högvarv. Vad är det de säger? Vem har sagt att de inte är välkomna här? De är ju bara barn. Är det föräldrarna som sagt det? Visst kan det vara så. Eller är det den hårda tonen i samhällsdebatten?

 

När så unga lever i den tron att ingen vill ha dem här, att de inte är värda något och att de förväntas ha vapen. Hur ska de känna sig delaktiga i samhället. 

 

Kommer de här unga killarna att hamna i kriminella miljöer där de blir sedda och värda något? Inte så konstigt om det blir så.

De här killarna måste fångas upp i tid innan det går till kriminalitet. De måste också få veta att de är välkomna. Självklart sa jag till dem att de var välkomna hit. Men det är fler som måste säga det. 

Framförallt måste samhällsdebatten bli annorlunda. De som har kommit hit på flykt från krig och förföljelse ska känna sig välkomna och få förutsättningar för att komma in i samhället.

 

Jag tror inte de som målar ”återtåg” och vill att invandrare ska återvända har insett att sådana idéer skapar oro hos barn och unga. Och i förlängningen uppmuntrar till att dessa barn och unga söker sig till miljöer där de blir sedda. Som hantlangare till narkotikasmugglare mm. 

 

Jag kommer nog att fortsätta fundera hur det går för dessa killar.

 

 

 

Glädje och kärlek på Stockholm Pride

 På bussen på väg hem från Stockholm Pride. För det första glad att jag valde bussen den här gången. När det är problem med tågen. Men det var inte om SJ och deras problem jag skulle skriva. 

Trött efter sena kvällar och 7 mil på Stockholms gator. Såg till att Liberalernas tält stängdes ordentligt, så de sena kvällarna var inte självförvållade.

Men så roligt. Spontanitet och kärlek. Inser också att jag varit med några år och att jag känner många som kommer med öppna famnar och vill kramas. Men också möte med okända människor. Igår i sena kvällen och inte så mycket folk som ville prata politik kom det en person in i tältet och tyckte jag skulle lämna min padda  och bugga med honom. Jag är ju inte sen när det handlar om att dansa. Dessutom var han riktigt bra på det. Sedan satt vi och pratades vid. Han var liksom jag inte hbtq-person men han tyckte om stämningen och det kärleksfulla vid Pride. Och jag håller ju med. Aldrig bråk utan bara glädje. Idag finns det olika församlingar som vill använda terapi för att det tror att de kan ”bota” personer från att vara homosexuella. En fråga som just nu diskuteras är att sådan terapi ska förbjudas. Vilket för övrigt Liberalerna var först med att föreslå. Mitt förslag är att man har en omvänd terapi som består i att besöka Pride för att lämna hat och hot bakom sig och leva för kärlek i stället.  

 

Det har för övrigt varit många besökare i tältet som fått tycka till på vår samtalsöppnare. Några nya medlemmar till Liberalerna och HBT-liberaler värvats. Några kändisar har jag fångat också på bild men inte så många som förr om åren. Jag har inte varit i tältet hela tiden utan också gått runt och kollat de andra i parken och uppträdandena. Som vanligt var Borås representerad genom Shirley Clamp.  

Den här gången har jag inte hunnit besöka några seminarier utan fokus har varit i parken förutom igår

förstås då det var parad då jag bar Liberalernas banderoll. Som alltid en fantastisk upplevelse. Massor av människor som gick i paraden och ännu mer som stod utmed gatorna och tittade. Dessförinnan valupptakt och pepp hos Liberalerna Stockholm. 

För övrigt har två för mig viktiga datum passerat under veckan. Det ena är 4 augusti och har koppling till Pride. För 10 år sedan fick jag min boa. Det andra är 3 augusti och har koppling till hela mitt liv egentligen. För 20 år sedan hade Folkpartiet valupptakt och språkkrav för svenskt medborgarskap presenterades. Men om dessa datum skriver jag i ett särskilt blogginlägg. 

Stockholm Pride var min 6 Pride om man räknar in mångfaldsparaden under Almedalsveckan. Nästa får bli efter valet för nu är det valrörelse som gäller. 

Debattartikel om ålderism - Liberalerna tar kampen för årsrika

Liberalerna tar kampen mot åldersdiskriminering. Det handlar både om hälso- och sjukvården men också att ses som en resurs i samhället både vad gäller arbete och deltagande i civilsamhället. 

Men man måste också se till att när digitaliseringen gör sin framfart att man tar hänsyn till äldre som kanske inte har samma förutsättningar att hänga med i det alltmer ökande tempot. Även om det förstås inte  gäller alla äldre. Men som jag sa en gång till IT-människor inom det kommunala. Det finns de som älskar höghastighetståg men en del behöver få åka mjölkatåg för att kunna hänga med i utvecklingen. 

 I Borås tidning var artikeln nedan införd 30 juli 2022. Den är underskriven av Liberalernas partiledare, Barbro Westerholm, talesperson för äldrefrågor, Johan Wikander, ordf i vård och äldrenämnden i Borås och toppkandidat till Riksdagen, Patric Cerny, och ordförande för Habilitering och hälsa och toppkandidat till regionen och Anne-Marie Ekström, regionkandidat (3:e plats) och 2:e vice ordförande i kommunfullmäktige i Borås.

Liberaler tar kampen för årsrika

För varje år får vi allt fler äldre. Detta är enormt glädjande, men tyvärr får årsrika inte det stöd de förtjänar av samhället. Mer måste göras för att garantera att livets sista år omges av lika mycket kärlek och omtanke som de första.

Vi i Liberalerna tar kampen mot åldersdiskrimineringen på alla de områden där vi möter den. Det handlar inte minst om hälso- och sjukvården. Åldersgränser vid till exempel screening för bröstcancer har utgått ifrån vilka åldersgrupper som förekommer i kliniska undersökningar – inte de åldersgrupper där sjukdomen faktiskt förekommer. En femtedel av de kvinnor som drabbas av bröstcancer är äldre än 74, trots det är det där screeningen upphör.

Även inom andra delar av hälso- och sjukvården behöver äldres situation få mer uppmärksamhet. Förskrivningskompetensen hos läkarkåren är idag mycket lägre än den bör vara, vilket leder till onödiga risker för de som dagligen tar flera läkemedel – en grupp som till stor del utgörs av de äldre och de multisjuka. Därför förespråkar vi i Liberalerna att en läkemedelsexamen blir ett krav för läkarexamen, och att ökat fokus läggs på fortbildning av yrkesverksamma läkare för att garantera att just kunskapen om hur olika läkemedel reagerar med varandra alltid hålls uppdaterad.

Idag är det alltför svårt för de äldre som kan och vill stanna i arbetslivet att göra just detta. Ett helt yrkesliv av erfarenhet ska värdesättas, inte sorteras bort. Förvärvsarbete efter 65 år fyllda är bra för den enskildes privatekonomi och hälsa, och det är även bra för Sverige.

Världen ser markant annorlunda ut nu än den gjorde förr. Den ökade digitaliseringen, för att inte tala om utfasandet av kontanter, tränger undan många äldre från samhällsdeltagande. För att säkerställa att tillgången till myndigheter och andra samhällsinstitutioner inte minskar på äldre dar behöver vi säkerställa att analoga stödfunktioner tillhandahålls. Det kan handla om något så enkelt som att få prata med en människa istället för en chattbot när man ringer en myndighet eller ett företag.

Det finns mycket i digitaliseringen som förenklar för äldre och deras anhöriga. Digitala armband med larmknappar har gjort underverk vid fallolyckor i hemmet och har låtit många äldre och anhöriga sova tryggare om nätterna. Det är av största vikt att digitaliseringen och resterande samhällsutveckling görs med äldre i åtanke, istället för i bortglömdhet.

 

Johan Pehrson (L) partiledare

Barbro Westerholm (L) Talesperson i frågor om årsrika och riksdagsledamot

Johan Wikander (L)Riksdagskandidat

Patric Cerny (L) Regionkandidat

Anne-Marie Ekström (L) regionkandidat

 

Mitt i sommaren - Uppdatering av läget

 Idag är det en vecka sedan jag snubblade fram på landsvägen (70-90 km väg) på Gotland. Blåmärkena har bleknat och sårskorpan på väg att trilla bort.  Lite ont i bröstet fortfarande men mycket mindre. Men det som dök upp några dagar efter att jag kommit hem var en förkylning. Verkar som att den lagt sig snabbt men rinnande näsa en hel dag och ingen smak nästa dag. Kan det ha varit covid? Vet inte om smittan kom från Gotland men inte konstigt i så fall. Jag träffade många människor. Den kan också komma från polisens väntrum. I väntan på att få lämna in en ansökan om tillstånd för tält. Litet rum. Många människor som väntade på sina pass. 

Idag är jag utvilad och pigg och har gått en sväng.Bara 3 km men man får börja försiktigt. Plockade

också ett par dl blåbär och allt smakar som det ska. Även bubblet.

Min första blåklint har slagit ut men det verkar som att någon äter upp mina tomater. Köpte sent två plantor med två gröna tomater. Nu har de blivit röda men då har någon knyckt dem. Tror att det är några fyrbenta varelser. Jag tycker om djur men inte rådjur som äter mina blommor och tomater eller sniglar som käkade upp mina tagetes. 

Skönt att vara hemma. I två veckor till. Blir väl lite kampanj och politik. Några vandringar, lite längre än 3 km. Några allsångskvällar. I Borås och i Göteborg. Sedan drar allt igång på riktigt. Stockholm Pride, där jag ska ha hand om Liberalernas tält. Resa till vår vänort i Finland St Mikkeli. Brukar prata kommunpolitik på dessa möten men tror att det även kommer att bli en del säkerhetspolitik. Orten ligger inte långt från gränsen till Ryssland och befälhavaren av finska vinterkriget Gustaf Mannerheim hade sitt högkvarter där. Jag har varit i Mikkeli en gång förut och ätit lunch i Mannerheims högkvarter där han serverade sin mannar snaps med råge vilket vi också fick. 

Sedan är det valrörelse för hela slanten. 

 

Kort summering av Almedalsveckan

 Nu är Almedalsveckan slut och jag stannar kvar några dagar och turistar. När jag började skriva det här

inlägget var jag på Roma klosterruin efter en god saffranspannkaka och bestigit scenen där många sommarteatrar ägt rum. Skulle åka hem med bussen men när jag försökte vinka att den skulle stanna vinkade chauffören tillbaka. Förmodligen ett missförstånd men jag blev arg och började gå mot Visby. Inser att det var ett dumt beslut. Det var lite kämpigt att gå på vägrenen och snubblade några gånger. Efter 7 km kom  jag till en hållplats och tog nästa buss. De går bara varannan timme. Det hade nog varit klokare att stanna vid Roma. Är lite mörbultad men helt ok. Och fortsätter nog i soffan och tittar på TV. Frågan är om jag kommer ur den. 

Nåväl.

Min ambition var att jag skulle skriva lite varje dag under Almedalsveckan men tiden sprang alltför fort och det fanns ingen tid. Jag har inte varit på så jättemånga seminarier som jag brukar men jag har stått i Liberalernas tält och mött många frågvisa väljare. 

Klart är att Liberalerna har ökat i attraktionskraft vilket är roligt. Det som var mindre roligt, rent fruktansvärt, var det mord som skedde mitt i folkvimlet på en officiell person. 

Hat och hot har blivit vanligt. Ett av seminarierna jag var på handlade just om hot och hat. Med fokus på civilsamhällets organisationer. Straffen när det gäller hot och hat mot civilsamhället måste likställas med hot och hat mot förtroendevalda med flera.

Johan Pehrson, vår partiledare, höll ett bra tal även om jag saknade lite kring äldre.Men får nöja mig med uttalandet att ålder bara är en siffra. Apropå det. Var och lyssnade på seminarium med Barbro Westerholm om åldersdiskriminering. Både mot unga och årsrika. Frågor jag kommer att lyfta i valrörelsen. 

En händelse som blev lite mer än vanligt var mångfaldsparaden. Som avslutade Almedalsveckan.. Mordet satte sin prägel. Det blev en parad med kärlek och öppenhet i fokus. Avslutades med att Gotlands landshövding talade just om detta. Almedalsveckan är en symbol för öppenhet och att människor från olika världar kan mötas.

Veckan har också varit möten. Så roligt att träffa vänner man inte träffat på flera år och nya vänner man aldrig träffat på riktigt utan bara digitalt. Liberalernas eget mingel är där liberaler från olika delar av

Sverige kan utbyta erfarenheter. Och träffa partiledare och övrig partiledning. 

Lite fest har jag hunnit med också. Icona pop på Kallis och gayfest. Den sistnämnda ägde rum bara några timmar efter mordet. Trots detta blev det ändå en bra kväll. Kanske borde avstått men det gäller också att leva livet nu. Den respons jag som gammal tant fick ifrån ungdomarna kan inte beskrivas. Att få gilla dans trots ens 75 år. Och det är inte så många tillfällen. Men kommer självklart att lyfta hur viktigt psykiatrivården är under valrörelsen.

Återkommer hu sista dagen i Visby blir. Tanken är Botaniska med mera men de lite ömma kroppsdelarna får bestämma. Att sitta stilla är helt ok.