söndag 11 juli 2010

Glöm inte offren i Srebrenica

Idag åker jag hem från en härlig vecka i Visby. Visst är det roligt att komma bort men det är också skönt att komma hem. Även om hemresan lär bli varm och åska väntar hemma. Och jag har ett hem som väntar. Hoppas jag i alla fall om inte någon har varit inne och rumsterat om. Det är alltid lite osäkert att sprida ut på nätet att nu befinner jag mig någon annan stans vilket jag ju gör när jag bloggar från Almedalen.

Men det finns människor som inte har något hem att återvända till. Jag tänker på alla dem som fått sina hus och sin by förstörda i något av alla världens krig. I dag går särskilt tankarna till alla dem som kommer från byn Srebrenica i Bosnien. De kvinnor och barn som överlevde när cirka 8000 muslimska män fördes bort och mördades i skogen. Det är 15 år sedan som det hände men ännu idag har inte alla männen hittats och kunnat begravas. Varje år den 11 juli samlas man vid en stor gravplats för att begrava de män som man återfunnit i någon massgrav under året. (SvD)

Jag har själv varit i Srebrenica två gånger och besökt minnesplatsen. Jag har också sett med egna ögon byar kring själva Srebrenica som utplånats och som var beströdda med minor i marken. Jag har sett boningshus som förstörts och blivit fullklottrade med slagord och hotfulla meddelanden att kom inte tillbaka. Det som står i en DN-artikel om att motsättningarna fortfarande finns kvar är verklighet. Även om det är fem år sedan jag var där.

Mina besök i Bosnien och särskilt Srebrenica har satt sina spår hos mig. Man ska inte alltid ta allt för givet. Jag känner också många som kommer från Bosnien och Srebrenica. Mina besök där gjorde jag tillsammans med Enid som själv kommer därifrån och vars pappa och bror fanns bland dem som dödades.

Fortfarande har inte de som är ansvariga dömts. Den ene, Radovan Karadzic, står inför rätta i Haag medan Mladic fortfarande hålls gömd av sina vänner. Det är nödvändigt att också den senare ställs inför rätta.

I en artikel i SvD beskrivs läget på Balkan med Kosovo som gjort sig fria från Serbien (utan att ha godkänts av EU-länderna) och hur den del i Bosnien som kallas Republika Srpska (där ligger Srebrenica) vill bryta sig ur Bosnien som idag egentligen består av tre delar. Något som blev fastställt efter kriget genom det så kallade Dayton-avtalet. Precis som står i artikeln tror jag att det enda som kan få stopp på motsättningarna är att både Serbien och Bosnien lockas med EU-medlemskap. Det är nödvändigt för freden i Europa.

Jag har skrivit ett antal gånger om detta och det finns också en flik på min hemsida som handlar om Bosnien. Här och här bland annat finns det.

Nu packar jag ihop och åker hem. Jag har rest iväg frivilligt. Alla som finns i vårt land har inte lämnat sitt hem frivilligt. Många kan aldrig återvända till sitt hem. Det får vi aldrig glömma. De som flytt till vårt land har inte gjort det för att leva på bidrag utan för att de inte kan bo kvar i sitt hemland. Ingen lämnar sitt hem och land utan anledning.

1 kommentar:

J sa...

Jag tror nog att det krävs mycket mer än ett EU-medlemskap för att folk ska glömma ett folkmord! Det som är viktigare är att serbiska folket erkänner vad de har gjort! Det som resten av hela världen har förstått! Och att Ratko Mladic får sitt straff!

Det är helt omöjligt för mig att förstå serberna, hur kan de hata en folkgrupp SÅ MYCKET?

Folk skriver och undrar när världen kommer sörja för de serbiska offren..? Av alla civila som dog under kriget var över 80% bosniaker, och 10% serber. Ja undrar vem som var boven. Och de som NATO tog hand om förtjänar inga tankar efter allt de hade gjort!

Innan kriget röstade folket för ett självständigt Bosnien och Hercegovina, och vann. Så jag måste säga att jag tycker att det är dags att "republika srpska" och "federation of bih" tar sitt pick och pack och att Bosnien blir ett eget land!

Bra blogg Anne-Marie, jag tycker också det är väldigt viktigt att aldrig glömma vissa saker! Jag har själv aldrig besökt minnesplatsen, men vill en dag gå den s.k. "peace march" som människor marscherar varje år.