Så var då ännu ett val avverkat i år. Kyrkovalet. Cirka 12 procent av de röstberättigade släpade sig till valurnorna. Kyrkan är numera skild från staten vilket är rätt och riktigt men fortfarande ställer politiska partier upp i form av partier. Det gäller moderater, sossar, centerpartister och sverigedemokrater. Andra politiskt aktiva ställer upp under en gemensam benämning i valen till kyrkomötet och stiftsfullmäktige som till exempel folkpartister i svenska kyrkan, miljöpartister, kristdemokrater och vänsterpartister gör liknande. Jag tycker att det sistnämnda är ok. Det är individer som är kyrkligt intresserade (hoppas jag i alla fall) som går samman. Men att ställa upp som parti är en helt annan sak. Då har man missat att svenska kyrkan egentligen är en förening som alla andra föreningar med medlemmar. Och alla sossar eller moderater eller sverigedemokrater är inte medlemmar i svenska kyrkan. Sverigedemokraterna som står för en politik som ligger långt från kristna värderingar använder kyrkovalet som språngbräda inför nästa års val.
Att sedan som chefsfredaktören i Kyrkans tidning drar slutsatser om att kyrkovalet ger en fingervisning om hur det kommer att se ut i nästa års val är inte relevant. (SvD) Många partiaktiva ställer upp för en opolitisk grupp och valdeltagandet är lågt och de som inte är medlemmar i svenska kyrkan av olika anledningar har ju inte ens rösträtt.
Det är beklagligt att sverigedemokraterna gått framåt men det är också lika beklagligt att säga att de är valets vinnare. (DN)De har visserligen gått från 3 till 7 mandat i kyrkomötet men de är fortfarande små och får liten påverkan. Ibland tror jag att media verkligen vill att sd ska komma in i riksdagen. De får alltid mer utrymme än de förtjänar.
Lika beklagligt är att konservativa frimodig kyrka gjort framsteg. Intolerans och gammalmodiga värderingar bidrar inte till att fler vänder sig till kyrkan.
1 kommentarer:
Varför finns det en rädsla för de som vill tillbaka till en mer traditionell kyrka?
Den kyrka som var med och formade Sverige till den framgång vi var till långt in på 80-talet. Få människor vill till exempel ha samkönade äktenskap i kyrkan. Av de präster jag varit i kontakt med är det ingen som ser det som något positivt.
Visst skall de ha samma juridiska och ekonomiska rättigheter och skydd som alla andra. MEN måste de bryta en tusenårig tradition nu bara för att det är möjligt i ett kyrko-populistiskt Sverige. Kan de själva inte känna gränserna för sitt agerande. Ibland verkar det som om homosexuella är som barn som hela tiden måste prova gränserna. Nu tror jag faktiskt att de har överskridit en viktig sådan. Att rättelser ska komma från fega kyrkopolitiker som ser det som viktigare att vara "rätt" i tiden är ingen större risk. I stället så kommer tillrättavisningen att komma från folket via de kanaler som finns att tillgå. Idag är den enda men allt mer livskraftiga kanalen Sverige Demokraterna. För de av er som lyssnade på P1:s ”Människor och tro” så framgick det ju tydligt vad de ville med den Svenska kyrkan.
1) Få tillbaka tron på kärnfamiljen
2) Få bort samkönade äktenskap
3) En kyrka som värna om traditionerna
4) Kristendomen som den bärande religionen i Sverige
Ska inte våra barn få fira sina skolavslutningar i kyrkan så som vi fick?
Skicka en kommentar