Hur känns det att fly från sitt hem – dags för reflektion

Åter igen finns det apatiska barn bland flyktingbarnen. Det är barn som tappat livsgnistan och lagt sig ner och stängt sig ute från omvärlden.

Under min tid i riksdagen hade vi hårda drabbningar om dessa barn. En utredning tillsattes av dåvarande regeringen där resultat redan på förhand var bestämt. I stället för att hjälpa de utsatta barnen försökte man bevisa att de var manipulerade av föräldrarna och psykiatrisk expertis hade olika uppfattningar. Någon påstod att barnen gick upp och åt på natten men ingen hade sett det. Men det försvann mat från kylskåpet. Kanske en hungrig personal. Och barnläkarna som såg till de mer kroppsliga funktionerna sa att det var omöjligt med tanke på hur barnens hälsa var.

Föräldrar blev beskyllda för allt möjligt. Och det påstods att den här typen av apati inte fanns på andra håll. Vilket inte var sant.

Själv träffade jag flera barn som var på väg in i apati. Jag träffade också en ung kvinna som hamnade i apati efter att hon fött sitt barn. Hon tittade inte åt sitt barn.

Så småningom kom amnestin för många gömda flyktingar och då löste det sig också för många av de apatiska barnen. Så småningom kom de tillbaka till livet. Tack vare bra vård och lugn och ro utan avvisningshot hängande över sig.

Nu har det kommit en bok som beskriver hela historien. Det är journalisten Gellert Tamas som skrivit boken. Jag har inte hunnit införskaffa den ännu och alltså inte läst den. Ska bli intressant att läsa den. Den handlar ju om ett skeende som jag själv var mycket involverad i.

Men det är mycket tråkigt att man inte lärde mer av historien utan idag avvisar lika sjuka barn som tidigare och som inte kan få vård i sitt hemland.

Jag är oerhört tacksam att jag inte har behövt lämna mitt hem och bege mig på flykt. Att lämna allt som är kärt och vara tvingad att vara utelämnad till giriga flyktingsmugglare och bli lämnad på öppna havet i en alldeles för liten båt med stor risk att ingen tar emot en, är inget som man önskar någon. På många håll i Europa lever flyktingar under förfärliga om ständigheter. De är människor som har flytt undan krig och förföljelse eller på grund av att deras barn inte har mat för dagen. Man kan bara ställa sig frågan hur man skulle göra själv. (DN,DN2)

Ibland kanske man skulle stanna upp och reflektera över hur det skulle kännas att behöva lämna sitt hemland. Det kanske skulle vara nyttigt och ge lite andra infallsvinklar för många att se saker från den andra sidan. I stället för att skrika om att svenska folket lidit länge av att människor på flykt kommit hit, som sverigedemokraterna gör. Man kanske skulle komma underfund med vem som har haft det jobbigast i livet.