Så var jag då på resa igen. Den här gången mot Stockholm och Pride. För andra gången. I år känns det än mer viktigt att vara med och manifestera att alla människor har rätt att vara den man är och att ingen annan har rätt att begränsa den rättigheten.
Trots det begränsas den rätten i många länder. Senaste tiden har Ryssland varit i fokus. Särskilt med tanke på att OS går där nästa år. Med ny lag mot homosexuella. Och enligt uppgifter luras unga homosexuella män till träffar där de blir torterade och skändade. Men även i andra länder är homofobin utbredd. Även i EU-länder. Visserligen tilläts en prideparad i Vilnius i Litauen men EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) möttes av äggkastning och andra som var där vittnar om tydligt hat mot dem som gick i paraden.
För mig är det ofattbart att man ska vara hatad och utsatt bara för att man älskar någon. Kärlek är ju något fint.
Fast vi i Sverige kanske inte ska slå oss för bröstet allt för mycket. Här finns fortfarande mycket homofobi kvar. Kanske mycket okunskap. Men genom prideparader och därtill hörande seminarier och diskussioner, inte bara den i Stockholm utan i en rad svenska städer, ökas kunskapen. Pride är inte bara parad och andra festligheter, det är också en rad seminarier och debatter. Och en plats där människor möts och också kan få svar på sina frågor. Undrar när vi får se den första Pride-paraden i Borås förresten.
Även om Pride i första hand handlar om hbtq-rättigheter så handlar den också om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde oavsett bakgrund eller läggning. För mig är det viktigt att stå upp för detta.
Pride behövs även om jag egentligen skulle vilja att den inte behövdes. Lika lite som jag egentligen skulle vilja att vi talar om integration och jämställdhet. För vi är ju alla människor med lika värde och borde då ha samma rättigheter och skyldigheter även om vi har olika behov.
1 kommentar:
Jag tänkte ta upp några andra perspektiv.
Är själv Bi.
Har ofta undrat varför min grupp är så illa sedd i rörelsen.
Frågade Mian Lodalen tex om detta och hon svarade att
hon aldrig tänkt på de bisexuella under såna årtionden av
sitt engagemang.
Satt på T-banan i Prideveckan när två unga lesbiska tjejer
satte sig mittemot mig. De började hångla och sa sen till mig:
"Blir du kåt nu heterogubbe"?
Vad kunde de veta om min läggning?
Vad är det för beteende och är de så "utsatta" själva?
För en hel del år sen arbetade jag i en bransch med många
homosexuella. Jag skulle gifta mig med en kvinna och fick
under många månader innan höra av mina homosexuella
arbetskamrater hur äckligt det var, särskilt det som skulle ske
på bröllopsnatten. Hade vi heteropar som visade sin kärlek
mot varandra som kunder så stod mina kollegor ofta och
gjorde fula miner och gav uttryck för sin avsky (inte så att de
såg det men mellan oss andra).
Jag har tagit upp dessa och andra ex på att HBT rörelsen själv
har en hel del attitydproblem att ta tag i. Men det tycks inte
vara så intressant. Faktiskt så har en manlig känd aktivist sagt
att hetero och bi får stå ut med tråkningar efter som "vi" fått
göra det så länge. Men är man inte i så fall lika dåliga och fördomsfulla?
Det är locket-på om debatt kring HBT frågor i media.
Bara en åsikt tillåts och annars är man homofob.
Det är mycket olyckligt.
Det finns en icke tolerans mitt i kravet på tolerans.
Skicka en kommentar