måndag 13 februari 2012

KLassresa i Borås

Har tagit det lite lugnt efter en kursdag men nu är det dags att tagga upp lite.

I lördags hamnade jag i en diskussion på facebook som handlade om SSU:arnas bussresa genom Borås. För att studera hur olika människor bor och vilken inkomst dessa har. Lite av en efterapning av den bussresa som gjordes i Stockholm för att titta hur de rika bor.

Jag har redogjort för mina åsikter i en tidigare blogg vad jag tycker om bussresan till Solsidan. Jag delar inte in människor i klasser och jag tycker inte om att använda ordet hat. När någon då uttrycker sig att det är dags att odla sitt klasshat reagerar jag. Jag ser människor som individer och jag vill inte bli betraktad som ett kollektiv bara för att jag bor på en viss gata eller ett visst område.

Visst är det så att människor har olika förutsättningar i livet. Det har alltid varit och kommer så alltid att förbli. De allra flest kan välja själv hur de vill leva. Det finns människor som ser pengar som viktigt och andra som ser andra saker mer värdefulla i livet. Många jobbar mycket, kanske som egen företagare, och lyckas tjäna bra med pengar och har råd att bo i fina villor. Ska någon annan ta den villan ifrån honom eller henne. Andra är mer nöjda med att leva ett lugnare liv och kanske med mindre pengar.

Sedan finns det de som har svårare att själva välja det liv de vill leva. Dessa människor behöver hjälp och stöd efter sina behov. En person som flytt till Sverige har behov av språkundervisning och kanske också grundläggande skolundervisning. Dock inte alla. Det finns många som kommit hit med akademiska examina och bara behöver en kompletterande utbildning för att sedan komma ut på arbetsmarknaden. Det finns de som är födda i Sverige och blivit skoltrötta och slutat skolan för tidigt och de behöver också utbildning och inslussning till jobb. Det finns en del som behöver ha stöttning på grund av någon funktionsnedsättning.

Det är med att slussa in människor på arbetsmarknaden, som man ska börja. Och när det gäller Borås och området Hässleholmen är det just där man börjat. Genom projektet Kedjan och Hässleringen. Men allt löses inte på en dag. SSU:arna kan åka hur många gånger som helst fram och tillbaka genom Hässleholmen. Fler människor kommer inte i arbete för det. Men genom samarbete med många aktörer har mycket hänt på Hässleholmen. Både kyrka och företagare är delaktiga. Att inkomsten är lägre bland de som bor på Hässleholmen beror ju också på att det är billigast att bo där och de som har lägst inkomst har råd att bo där. När man fått arbete och bättre ställt flyttar man också därifrån till andra bostäder. Exakt hur stor utflytten är vet jag inte. Ett skäl till att man vill bo på till exempel Hässleholmen är också att man vill bo tillsammans med andra landsmän.

Något ord om skolresultaten också. Att de som bott i Sverige bara några år inte har samma förutsättningar för att klara betygen borde väl inte vara så svårt att förstå.

Återkommer säkert i frågan men nu är det sovdags.

Till sist bara en tanke. Jag tror inte det är genom konfrontation och hat mänskligheten går framåt. Utan genom samverkan och dialog.

2 kommentarer:

Sara S sa...

Den här veckan har jag mött en blick som var full av hat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den blicken, men den vill nåt med mig. Den kom ur en fjortonårig pojkes ögon efter att han hade fått sju rapp av en linjal vinande över sina händer.

Pojken heter Mats och han är en av bifigurerna i Martha Sandwall-Bergströms klassiska barnboksserie om Kulla-Gulla. I femte boken, Kulla-Gulla på herrgården, stjäl denne Mats ägg ur herrgårdens hönshus för att ge sin sjuka mor. Han är fattig, hans mor är fattig, han har fått drängtjänst på herrgården men han spolierar den genom att stjäla.

Patron tar honom i upptuktelse; sju rapp för att inpränta det sjunde budet i hans sinne: du skall icke stjäla! Kulla-Gulla, hjältinnan, blir vittne till händelsen; ett barn får stryk av en vuxen, en underordnad blir bestraffad av sin överordnade. Hon har redan sett det många gånger, det är vardagsmat i hennes värld. Men i just denne pojkes ögon händer någonting som hon inte har sett förut. Straffet gör honom inte ödmjuk, får honom inte att gråta. Slagen gör honom inte lydig, istället: hat. Pojken böjer sig inte, pojken tystnar inte. Istället gör han det oerhörda; han häver sig fram och spottar patron i ansiktet.

Och han talar, han talar om den erfarenhet som har fått honom att stjäla äggen: koa är död och mor är så sjuk, och vi behöver äggen bättre än ni. Så skriker Mats, sen springer han iväg; hem till stugan, till sjukdomen, fattigdomen. Kvar blir Kulla-Gulla grubblandes över vad hon sett, hon tänker att Mats hat var ett sånt hat som den känner som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta. Hennes slutsats blir att somliga människor är skapta på ett vis, somliga på ett annat.

Men oavsett skapnaden är det Mats säger sant; han och hans mor behöver hönshusets ägg så mycket mer än patron i sitt överflöds rikedom. Om Mats inte hade känt hat mot den rike patronen, mot den samhällsordning där vissa har tjogvis av ägg och andra har intet, så hade han kanske likväl stulit - men han hade inte kunnat motivera sin stöld, han hade inte kunnat göra en berättelse utifrån den, han hade inte kunna ge sin handling en mening. Det är ju det berättelser gör, ger handlingar mening, skriver in dom och oss i nånting större, nånting sammanhängande, nånting som överskrider det enskilda jaget.

Den berättelse som skrivs utifrån hat ser annorlunda ut än den som skrivs utifrån hatets motsats, vilket som ni vet inte är kärlek utan liknöjdhet. Om man underkänner berättelsens motor och drivande kraft så underkänner man också berättelsen. Och om berättelsens motor och drivande kraft över huvud taget inte går att få syn på, så kan vi inte heller få syn på berättelsen; då ser vi bara disparata, till synes galna handlingar utan mening.

Sara S sa...

Jag tänker på äggtjuven Mats hat och jag känner att jag tycker om det. Jag tycker om att han inte böjer rygg inför patronens rapp med linjalen över stjälande händer. Jag tycker om hans spott. Jag tycker om att han därmed skapar en berättelse som inte är lydnadens, utan upprorets berättelse. Men det är hatet som skapar den berättelsen.

Varför säger jag men det är hatet som skapar den berättelsen? För att jag vet att hat är en klandervärd känsla. Jag har lärt mig det, att hata är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Att över huvud taget vara arg är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Till och med att bara vara negativ är ganska barnsligt. Är det någonting som är påbjudet av denna kultur som vi lever i, framlagt som ett budord, om än inte med Guds välsignelse, är det att vi ska se positivt på saker och ting. Se möjligheter i svårigheter, se utmaningar i problem, le.

Inte nödvändigtvis och alltid nåt fel i det. Men när kravet på positivt tänkande händer är det något annat som inte händer. Det som inte händer är upprorets berättelse. Det som inte händer är att nån spottar patron i ansiktet när patron straffar ett brott som strider mor lagen men inte, mot moralen. Vissa berättelser kräver vissa känslor.