Idag är det 30 år sedan jag flyttade till Borås. Åtminstone började jobba här på dåvarande Statens Provningsanstalt. Numera Sveriges Tekniska Forskningsinstitut. Den riktiga flytten var några veckor senare. SP mötte mig med prunkande rhododendron. Det minns jag.
Det har hunnit hända mycket på 30 år. Numera känner jag mig verkligen som en Boråsare och talar gärna om staden och förklarar för människor från annat håll jag möter att det inte alls alltid regnar här . I förra veckan kom jag på mig själv när jag var i Stockholm att jag var nog en bra ambassadör för staden. Jag passade på att berätta för människor jag träffade både på Skatteverket och på folkpartimötet på Östermalm att de måste åka till Borås och titta på alla våra skulpturer. Borås har en pågående skulpturfestival just nu. Har sett till att jag har röda "grodklänningen" som är stadens gåva till kronprinsessan och hennes blivande make på framsidan på Iphonen. Jag lyckades nog i min marknadsföring. Några konstaterade att de nog skulle passa på att besöka Borås när de var i närheten.
Även om jag bara flyttade tvärs över landet 1980 så var det inte alltid så lätt i början. Att gå på gatan och aldrig möta någon jag kände, var jobbigt. Joggingspåren var mycket jobbigare. På östgötaslätten fanns det inga backar men det finns det ju i Borås. Så småningom upptäckte jag att lussekatterna inte var av saffran och att man eldade vid påsk i stället för valborgsmässoafton. Och när grannarna lurade med mig på revy på Kindbo-dialekt förstod jag inte ett dugg.
Men jobb och föreningsliv, Sandareds tennisklubb, bidrog till att jag och min familj snart hittade nya vänner. Och så småningom fanns det lussekatter av saffran (och de andra med bara kardemumma var ju ätbara också) och det blev både påskbrasor och valborgsmässoeldar. Genom att människor möts delar man med sig av sina erfarenheter och seder och bruk. Och man tar till sig varandras vanor. Både om man som jag bara kom från andra sidan Sverige eller om man kommer från andra sidan jordklotet.
Det som är viktigt är att det finns platser där människor kan mötas. En arbetsplats är en sådan mötesplats liksom någon av alla de föreningslokaler som finns i vårt avlånga land.
Sens moralen är att det är oerhört viktigt att de som kommer till Sverige ska få ett arbete så fort som möjligt. Både för att kunna försörja sig själv och sin familj och för att få lära sig om det nya landet. Men det handlar också om att de som redan bor i landet tar emot dem som kommer hit och släpper in dem. I föreningar och på arbetsplatser.
Idag skriver migrationsministern på DN-debatt att asylsökande kan få jobba från dag ett när de kommer hit. Det är bra. Förr fick asylsökande vänta i sysslolöshet länge, många gånger i åratal. Varken bra för den psykiska hälsan eller bra för integrationen när de väl fick uppehållstillstånd.
Det finns dock en risk när man snabbt kommer in i det svenska samhället på detta sätt. När man lärt känna människor på arbetsplatsen blir det svårare att åka hem om man skulle få avslag på sin asylansökan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar