Nybörjare bland orienteringsskärmar

O-ringen är i stan. Också i "min" skog, Kypeskogen. Igår gick jag genom skogen för att kolla in
var alla orienterare håller hus när de inte springer i skogen. På vägen till O-ringenstaden mötte jag människor som stod och stirrade rakt in i skogen, lite här och var. Fick förklarat att det var det som kallades precisionsorientering. Denna går till så att längs en bana, som är gåvänlig så att alla kan ta sig fram, även med rullstol, finns det kontroller med orienteringsskärmar utplacerade i skogen. 2-3 per kontroll. Utifrån ett angivet karttecken och väderstreck (eller något annat tecken) så ska man pricka in vilken skärm som sitter rätt. Det vill säga att det blir som vanlig orientering fast lite tvärtom. Sedan finns det också tidsregler hur länge man får hålla på men de lämnar jag därhän här.

Blev lite nyfiken och eftersom det var gratis (ja, jag är ju numera riktig boråsare) idag att prova på så sagt och gjort, jag trotsade regnet och begav mig till Kypegården för att testa det hela.

Min relation till orientering är "vilse". Trots att jag gillar att gå i skogen, tycker om att leta, tycker om att springa. Men skolårens orienteringar har avskräckt. 

Fick karta och "klippkort" och "klippare" i handen och gav mig iväg. Risken att gå vilse var minimal. Banan var densamma som jag brukar springa. Bra att börja där man är hemtam. Men jösses. Vad betydde alla tecken. Hade noll koll på karttecknen för att inte tala om väderstrecken. Eller att det skulle vara väderstrecken överhuvudtaget. Men med lite förklaring från en funktionär vid första kontrollen fick jag i alla fall koll på karttecknen. Han undrade nog vad jag hade ute i skogen att göra som inte ens kunde läsa kartan. Fast det kan jag ju egentligen. Lite grann i alla fall. 

När jag väl förstått att det var väderstreck det handlade om så började det gå riktig bra. Trots att solen lyste med sin frånvaro och regnet stundtals vräkte ner. Men det var ju kända marker så jag visste ungefär var solen var så jag kunde hålla koll på norr och söder. Och vid en kontroll fick jag tips av en funktionär att hålla kartan i den riktningen jag går i. 

Slutfacit blev att jag prickade in hälften av kontrollerna rätt. Bra med tanke på att jag inte kunde något om karttecken eller väderstreck när jag började. Lärde mig massor, learning by doing kan man säga, och tyckte det var riktigt kul. Gav lite mersmak och det var väl det som var meningen med att prova på. Fler boråsare borde pröva. Prao på Preo. 

För övrigt.

Det är ju fantastiskt att Borås får ordna stora idrottsevenemang. År efter år. Förra året var det ju SM-veckan. Och det är fantastiskt att det finns så många volontärer som gör så att det funkar. Om jag inte missminner mig nämndes en siffra på 85000 idéella timmar vid invigningen. 

Debattartikel om hedersförtryck och könsstympning

Debattartikel som varit införd i Borås tidning 13/7

Som världen ser ut idag är det vår skyldighet att ta emot människor som flyr undan krig och förföljelse. Utgångspunkten är också att de som kommer hit har rätt att få bevara sin kultur.

Ibland är dock vissa kulturella mönster, oavsett religion, inte förenliga med svensk lag och då måste också vi säga ifrån att det inte accepteras och stödja dem som riskerar att utsättas för brott mot dessa lagar.

Sedan länge har det varit förbjudet med könsstympning i Sverige. Det är inte tillåtet, vare sig denna utförs i Sverige eller om någon som bor i Sverige åker utomlands och den genomförs där. Sedan 1 juli 2014 är det också förbjudet med barnäktenskap och tvångsäktenskap även om de sker utrikes.

Den senaste tiden har också flera vittnesmål talat om att flickor och kvinnor i Stockholms förorter förtrycks och inte kan få leva som de själva vill leva sitt liv. Det är oacceptabelt. Hur ser det ut i Borås?

Det finns en nationell samordnare för frågor kring hedersförtryck i landet, länsstyrelsen i Östergötland, men det är på lokal nivå som arbetet med att motverka hedersförtryck och barnäktenskap måste bedrivas. Det är i skolan och i socialtjänsten som problemen måste uppmärksammas och det behövs ett långsiktigt arbete för att förebygga och förhindra eller reparera om skadan redan är skedd.

Samverkan mellan olika myndigheter, som skola, polis, socialtjänst och sjukvård, är A och O för ett positivt resultat. Ett framgångsrikt arbete har gjorts i flera kommuner och den nationella samordnaren har tagit fram ett material till hjälp för att bedriva ett systematiskt arbete i dessa frågor.

För flickor och kvinnor som redan utsatts för könsstympning finns möjlighet att få hjälp så att eventuella besvär kan lindras. Men då måste vi också våga prata om att det finns de i vårt land som har genomgått könsstympning.

Jag har föreslagit kommunfullmäktige i Borås för ett år sedan att kommunen måste arbeta systematiskt för att motverka hedersrelaterat förtryck och våld och att samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och regionen måste komma till stånd. Tyvärr har frågan ännu inte behandlats i kommunfullmäktige, vilket jag beklagar. Det handlar om en viktig fråga som blivit alltmer aktuell den senaste tiden och jag hoppas att det rödgröna styret i Borås prioriterar detta.

I Borås ska alla själva kunna välja vem de vill umgås med eller gifta sig med. Eller hur man vill gå klädd. Ingen ska utsättas för förtryck eller tvång. Ingen flicka eller pojke ska behöva bli bortgift mot sin vilja. Ingen ska få delar av kroppen bortskurna genom könsstympning. Alla som ändå råkat illa ut ska få hjälp och stöd att komma tillbaka till ett liv som de själva väljer.

Minnet av Sreberenica

Srebrenica har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Har besökt staden två gånger, 2004 och 2005.

Båda gångerna i sällskap med Enid som själv har överlevt det folkmord som ägde rum där för 20 år sedan. När 8000 muslimska män avrättades. Minnet av kvinnorna jag träffade som bodde i en näraliggande by och som hela tiden pratade om vem som skulle hittas i någon av alla massgravar och begravas det året känns fortfarande nära.
Kontrasten mellan det blommande körsbärsträdet och de av bomber söndertrasade bygganderna finns också kvar i minnet. Liksom den fientlighet som kändes från några män i närheten när jag och Enid besökte hans pappas hus. Som också var nedklottrat med fientliga ord. Begravningsplatsen i en näraliggande by finns också kvar i minnet som om det varit igår jag var där. Då var "gravstenarna" fortfarande gröna brädor. Förläggningen där FN-soldaterna, som skulle skydda de bosatta i Srebrenica men bara tittade på, fanns också kvar.
I år är det dags för en annan vän till mig att begrava sin far. Admir, jag tänker på dig idag. Läs artikeln i SvD om Admir.
När jag sitter i mitt paradis i Bohsulän och tittar ut över ett nästan vindstilla vatten och fåglar som  

simmar i vattnet och Schersminen sänder pustar med en underbar doft kan jag inte låta bli att känna hur otroligt tacksam jag är att få leva i ett land där det är fred och vi kan leva i frihet. I en frihet där vi får säga och tycka vad vi vill. Leva våra liv som vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan.
Det finns de som vill begränsa friheten. Fundamentalister av olika slag, ingen nämnd och ingen glömd, vill att alla ska leva på det sätt som fundamentalisterna tror är bäst. Låt oss alla gemensamt göra vårt yttersta för att få ha kvar vår frihet. Antingen det handlar om att försvara vårt lands gränser eller att flickor och kvinnor inte ska hindras från att leva sina egna liv på grund av hedersförtryck. Men så länge som det råder krig och förföljelse måste vi självklart ställa upp och ta emot dem som flyr.
Fler länkar. Jasenco Selimovic skriver i DN om Srebrenica.

 

Rapport två från Almedalen

Tisdagen i Almedalen blev rätt intensiv. Rätt många seminarier och andra möten med gamla och nya vänner. Började dagen med att få ta del av en jämförelse mellan ett kommunalt drivet boende och ett boende drivet av en privat utförare, Vardaga. Ungefär likvärdiga boenden. Det privata boendet uppnådde samma kvalitet och till och med bättre trots att kostnaderna var 26% lägre. Kanske något för Borås att ta efter. Att jämföra ett privat drivet boende och ett kommunalt. 

Sedan lite annat företagande. Hur kan företag och civilsamhälle bidra i integrationarbetet. Viktigt med samverkan. Även om Borås gör mycket kanske vi kan ta ett snäpp till. 

Efter lite mer företagande om regler och hinder blev det seminarium om könsstympning. Förra året var jag på många seminarier kring hedersförtryck och könsstympning. Den information jag fick då resulterade i en motion till kommunfullmäktige i Borås. Att vi ska ta ett rejält tag och tillsätta resurser som kan jobba aktivt med dessa frågor. Tyvärr har det tagit lite tid för det rödgröna styret att komma till skott och bevilja motionen. Även om alla som fick den som remiss förra hösten biföll den. Men det är väl med den som många andra motioner att om man tycker den är bra vill man starta upp jobbet och säga att det redan är på gång. Strunt samma, bara arbetet kommer igång. 

På seminariet lyftes problemet att vi inte vågar prata om könsstympning av flickor. Det är förbjudet enlgit lag och man vet inte i vilken omfattning det ändå förekommer. Mycket på grund av okunskap. Kunskap och att våga prata om det var kontentan från seminariet. 

Lite mingel och fotboll avslutade den dagen. 

När jag skriver detta har halva onsdagen gått och jag har inte varit på ett enda seminarium. Snart dags. Det ska handla om vårdcentralen är inkörsporten till Sverige. Dubbeltydigt. 

Däremot har jag sprungit Almedalsloppet med helt godkänt resultat för att vara jag. Dessuotm vann jag en biljett till ett av de mest åtråvärda minglen på min nummerlapp. Det bakom scenen under talet. Blir väl så illa tvungen då att lyssna till dagens talare, SDs partiledare.

Återkommer.

Rapport ett från Almedalen

Tisdag morgon och Almedalsveckan är inne på sin tredje dag. Gårdagen började lite segt men efter en springtur runt muren som träning inför onsdagens Almedalslopp så hann jag med en del. Mycket här i det soliga Visby handlar om hållbar utveckling. Började med ett seminarium om hur näringslivet tillsammans med det offentliga kan bidra till hållbar stadsutveckling. Min reflektion kring hur det funkar i Borås är dubbel. Borås och näringslivet har en rätt bra relation men den kunde bli bätre. Mer hänsyn kan tas till företag i olika sammanhang som till exempel när kommunen rev upp gatan på Norrby förra året borde man kommunicerat bättre med företagen kring gatan. Har man en bra kommunikation så kan man samverka också i andra frågor. 

Efter stadsutvecklingen fortsatte jag med ett seminarium kring hur vi tar till vara på innovationer i Sverige. Eller rättare sagt inte gör det. Hann inte lyssna på hela, men fick dock med mig en rapport, för att hinna till det seminarium som som Borås deltog med, ett seminarium om mode och textil. Exportvärdet för textil är 237 miljarder inte en liten summa precis och Borås hyllades för att man kommit så långt i samarbetet mellan kommun, näringsliv och akademi. 

Sedan blev det lite ideellt. En rapport kring det ideella arbetet som utförs i landet presenterades i ett seminarium som anordnades av Folkbildningsrådet. Den studie som gjorts spänner från 1992 till 2014 och omfattningen av det ideella arbetet är ganska stabilt men det fanns tendenser som tydde på att det kanske var på väg att minska. 

Dagen avslsutades helt oväntat med lite kultur. Fick lotsa en nybörjare genom Visbys gator. Det är så det är här under den här veckan. Man vet aldrig vart det tar vägen. Man planerar bland alla drygt 3000 seminarier och så blir det något helt annat. Man träffar på en bekant och så bär det iväg åt ett helt annat håll. 

Den här dagen ska i alla fall börja med äldreboende, jämförelse mellan att driva kommunalt och privat. Sedan hur civila organisationer kan delta i arbetet med integration. Lite mer företagande förmodligen och också något seminarium om hedersförtryck. Väntar förresten fortfarande på att min motion som jag lämnat till kommunfullmäktigee i Borås i sistnämnda ämne ska bifallas.

Nu ut i solen för att vandra ner till dagens första seminarium,

På väg mot Almedalsveckan

Nu är det dags igen. En helt galen men också en helt underbar vecka. En vecka i Visby med en rad intressanta seminarier och en mängd möten med gamla och nya vänner. 

Det är helt fantastiskt att leva i ett samhälle där alla kan röra sig fritt oavsett vem man är, Under Almedalsveckan blandas ministrar, journalister, gräsrotspolitiker och en och annan turist. Ministrar kan åka båt tillsammans med "vanliga" människor. Visserligen med SÄPO i hasorna, men ändå. Öppenheten i vårt land är värd att värna och försvara. Där måste vi alla hjälpas åt. Och jag hyser faktiskt tacksamhet till SÄPO-vakten som sitter bredvid mig på båten. Att han och alla andra som har koll på vår säkerhet, finns. Så att vi kan fortsätta att träffas i Visby och utbyta åsikter och tankar hur vi kan göra det bättre att bo i vårt land och hur vi kan bidra till att göra det bättre för människor världen över.

I fredags nåddes vi av ohyggliga dåd i andra delar av världen. Där många oskyldiga fick sätta livet till. Hoppas illdåden inte når oss. Allt måste göras för att stoppa terrorister och våldsverkare. 

För mig är det ovant att kräva hårdare tag. Men männskor, som inte längre beter sig som människor, utan som dödar, kidnappar, torterar, har jag inget förbarmande med. Lås in dem. 

Och vi får inte låta hat och intolerans vinna över demokrati och öppenhet. Så vi alla får plats i vårt rika land med en underbar natur där vi kan röra oss fritt. Så vi kan ha vår galna fantastiska vecka i Almedalen. Där vi tillsammans kan bidra till en ännu bättre värld.

Nu kör vi!!

Tankar om frihet en midsommarafton

Idag är det midsommarafton. Den tid på året när naturen är som vackrast.  Vädret kanske inte är den

allra bästa. Regnet smattrar mot fönsterrutorna men nyss sken solen (lite grann i alla fall). Och vad gör det när jag har världens finaste utsikt. Och på vägen hit stod lupinerna som spön i backen utmed vägkanten. I en härlig blandning av blåa, röda och vita nyanser. Ännu en midsommar att fira i fred och frihet. En frihet som är värd att försvara.Vi får aldrig glömma bort att vara tacksamma för att vi lever i ett land vi inte behöver fly ifrån på grund av krig och förföljelse utan kan njuta av den vackra sommaren trots dess fel och brister ibland. Och efter regn kommer sol.

Men det finns människor som inte kan leva i den frihet som vi lever i utan tvingas att fly i skrangliga båtar över Medelhavet med risk för att förlora sitt liv. Det är inte för att de vill komma till Sverige och vårt lite kalla ruggiga land utan det är för att de måste lämna sitt hemland. För att inte torteras eller misshandlas eller dödas på grund av ingenting utan bara för att det råder krig i hemlandet. Eller det kan vara så att man är homosexuell och inte kan visa att man tycker om någon av samma kön eller det kan vara så att man tillhör en minoritet som majoritetsbefolkningen inte gillar.

Vi måste ta emot de människor flyr undan krig och förföljelse. Vapnen sätter inga tak på hur många

som dödas.  Varför ska vi sätta tak på hur många flyktingar vi tar emot? Däremot ska vi se till att de som flytt hit tas emot på ett bra sätt. Det måste finnas jobb och de som bär med sig trauman måste få hjälp att bearbeta dem. Och någonstans att bo.

Men vi måste också försvara vår frihet. Jag har aldrig varit någon som har propagerat för mer vapen eller mer pengar till försvaret. Men jag har tänkt om. Med  tanke på det som händer i världen och då i synnerhet ganska nära, i Ryssland, så måste vi också se till att vi kan försvara vårt land och vår frihet. Så  vi har möjlighet att säga vad vi tycker och leva som vi vill. Så länge som vi inte skadar någon annan eller oss själva förstås. Friheten är verkligen värd att försvara. Gnälla lite på regnet får vi göra men ibland måste vi tänka till och känna tacksamhet för den frihet vi har och att vi inte behöver fly hals över huvud för att kulsprutornas kulor viner kring öronen.
Glad midsommar alla.