Tankar om identitet, yttrandefrihet och heder

Det är midsommarafton och äntligen börjar det bli som vanligt igen. Firande i Ramnaparken i Borås med

folkdans och lotterier och dans kring stången. Kul att träffa många bekanta där. Ingen vinst på lotterierna. Men plånboken blev lättare. Gjorde slut på tiokronor och femkronor. Fast kanske kommer ångra nästa gång jag ska på en toalett som bara tar mynt. Fast det är nog inte så många nuförtiden.

Men idag fick jag också med mig en del andra tankar hem. Som jag inte riktigt kan bara lämna därhän.

Jag brukar också göra ett besök på Borås museum i samband med midsommarfirandet. Vet inte när den nuvarande basutställningen liv, lust och längtan kom dit. Men den väckte onekligen tankar. Handlade både om identitet, det fria ordet och känslor. Allt sammanvävt i ett Borås- och Sjuhäradsperspektiv. Alla borde se den. 

Det här är frågor som är viktiga för mig. 

Vad är identitet?

I en text på utställningen beskrivs den så här

”Du och jag.

Alla har vi en identitet utanför vårt personnummer. Den är beroende av ålder, kön, klass och nationalitet,  religion och sexuell läggning, ideologisk och kulturell tillhörighet, språkbruk, frisyr och livsstil. Kombinationerna är oändliga.

Vissa identiteter föds vi med. Andra väljer vi, ibland har valfriheten begränsats av samhällets normer.

Vi ser oss gärna i Vi och Dom. Att utåt markera vilka vi är, kan både innesluta och utesluta andra.”

Varför måste det vara så att vissa normer ska begränsa människor att vara de de är. Friheten att vara den hen är måste gälla alla så länge som man inte begränsar någon annans frihet. Och varför måste det vara så att om man har en regnbågsfärgad pin är man välkommen i Prideparader men inte hos till exempel vissa religiösa sammanslutningar. Varför utesluta?

Alla kan inte tycka lika men att respektera varandras åsikter och handlanden, som sagt så länge man inte skadar någon annan, handlar om demokrati. 

På utställningen problematiseras också det fria ordet under 1700- och 1800-tal.  Tryckfrihetsförordningar kan begränsa form och innehåll. Detta löses genom 

”Koder och språkliga krumsprång blir ett sätt att komma runt och förbi de regelverk som finns.Den initierade läsaren läser mellan raderna och uppfattar textens egentliga innehåll. ”

Författare ”skriver med väl valda ord och utesluter gärna det riskabla.”

Så glad att vi har yttrandefrihet i vårt land. Jag gillar inte allt som sägs och skrivs men jag gillar att vi kan skriva och säga vad vi vill även om jag önskar att debatten hade en mer balanserad ton.

Något som också lyfts i utställningen är kvinnans roll i historien. Precis som vi upplever idag i vissa kulturer var kvinnans heder viktig att bevara. Vi glömmer lätt att vi har också haft hedersproblematik i Sverige. Och det är inte länge sedan. Flickor och kvinnor skulle vara på ett visst sätt. Särskilt på landet. Min pappa tyckte till exempel att jag skulle bli piga eller barnflicka och inte studera. Det var så det var på landet så sent som på 60-talet. Tack och lov fick han inte sin vilja igenom. Men det är en annan historia och beskrivs på ett annat blogginlägg. 

Jag är så glad att jag kan skriva ner mina tankar utan att bli straffad. Att jag får vara den jag är och leva mitt liv och fortfarande ha en egen identitet trots mina 75 år. Att jag kan leva som kvinna utan att behöva ha en man som bestämmer över mig. 

Att jag kan sitta ute i en underbar sommarkväll och än en gång fira midsommar.

Alla har det inte så. Det får vi aldrig glömma. 

Summering och reflektion kring Westpride

Så här dagen efter försöker jag summera de två dagarna med Westpride. Boan börjar bli sliten. Men efter tio år i tjänst och vet inte hur många Pride hänger den fortfarande med. Så också igår på Westpride. Boan har en historia och därför får den följa med på Pride efter Pride så länge det finns en fjäder kvar. Den är djupt förenad med mitt engagemang för hbtqi-frågor. Ingen ska behöva känna sådan oro i sina egna kvarter att hen ska behöva dölja allt som kan förknippas med hbtqi. Regnbågsfärgerna representerar mångfald och alla människors lika värde.

 Det var en fantastisk parad och euforin bland Liberalerna var enorm. Den här gången var det något mer än att gå i paraden för att manifestera att alla har rätt att älska den hen vill och att fira de framgångar för hbtqi-personers rättigheter som Liberaler har varit förkämpar för i många år. 

Nämligen att i fredags kom den första opinionsmätningen på mycket länge där Liberalerna passerat riksdagsspärren. Även om det är resultatet på valdagen som räknas och 4,4 % inte är någon överväldigande siffra och man inte ska ta ut någon seger i förskott så måste man få glädjas åt det lilla. Och Liberalerna behövs i Riksdagen för att fortsatt kämpa för hbtqi-personers rättigheter. 

Lyftet ger energi. Något som inte saknades under paraden. Det dansandes och sjöngs till Going up up up och Vi har en tro på framtiden, sanningen och gemenskapen. Dancing Queen fanns förstås med. Vilket fick mig att känna lite extra. Tänk att få gå (dansa) på Avenyn och bära banderollen Love is Liberal trots min ålder. Fick använda mina armmuskler i motvinden. Får se det som en styrketräning. Men är så tacksam att jag ännu har möjlighet att leva mitt liv.

Men Pride är inte bara parad. Liberalerna och HBT-liberaler anordnade också seminarier. Ett som handlade om anhöriga till transpersoner och ett annat som handlade om hbtqi-personers oroande situation i Europa med bland annat besök av en aktivist från Ukraina. Diskussionen utgick från en rapport som tagits fram av SILC, Swedish International Liberal Centre på uppdrag av HBT-liberaler. Rapporten har fått namnet "Orosanmälan befogad" och den kan läsas här

Liberalerna hade också en monter i Pride House, som var förlagt till Eriksbergshallen. Med bland annat ”plupptavla”, en tavla där man kan markera vilken fråga som man tycker är viktigast när det gäller hbtqi. Lite godis och annat informationsmaterial och trevliga liberaler bidrog också till att många vill komma fram och prata. Härlig musikunderhållning i bakgrunden kompletterade det hela.

Arja Saijonmaa var ett av dragplåstren. Jag vill leva i Europa, Jag vill tacka livet och Högt över havet bidrog till härlig stämning i hela hallen under fredagskvällen. På lördagen bidrog I will survive till spontandans i Liberalernas monter. 

Självklart är det roligt att träffa gamla vänner. Partikamrater eller andra. En del som man kanske inte sett på flera år på grund av pandemin. Men något som är speciellt med Pride är att man lätt kommer i samspråk med okända människor som har en annorlunda historia att berätta. Så också den här gången. Det ger perspektiv. Det märkliga är att har man träffat på personen en gång så bara hen dyker upp framför en igen. Det blev en intressant båtresa till Pride park.

Som jag skrev ovan. Jag är så tacksam att jag kan leva mitt liv. Få uppleva nya saker och träffa vänner, gamla som nya. Kunna dansa natten lång (ja, jag var med till stängning på fredagen, kl 24). Pride ger så mycket energi. Det är både fest och allvar.

Jag säger som Arja Saijonmaa ”Jag vill tacka livet för det har givit mig så mycket.”

Och om två veckor är det Borås Pride.

Lite kort om veckan som gått

 En del veckor kan vara bättre än andra. Den här tycker jag har varit det.

 Började med ett fint nationaldagsfirande. Både i Ramnaparken och i Stadsparken. Så fint att kommunfullmäktige fick en fana som ska finnas i den renoverade fullmäktigesalen tillsammans med en EU-fana, på tiden, och en Boråsfana. Kändes så fint att få bära ut fanan från Stadsparken. 

 Annat positivt. Bilen gick igenom besiktningen. Dessutom hade min Karl, som bilen heter, kört 44444 km. Ja, service och besiktning kostade en slant men vad gör väl det. Huvudsaken att den är säker att köra. För jag har nytta av min bil. Den var verkligen bra att ha under pandemin. 

 Jag hade heller inte kunnat klara pandemin utan att ha bra skor för att kunna gå hundratals mil, över 300 minst. Men även skor blir slitna och de är inte lika lätt att serva skor som är utslitna. Så idag fick det bli nya skor. Som förhoppningsvis kommer att åtminstone klara valrörelsens brevlådetramp. 

Men det som mest lättat oket på mina axlar är att nedläggningen av min Rotaryklubb där jag är president närmar sig slutet. Det har inte varit något roligt jobb att lägga ned en klubb som funnits i mer än 65 år.  Men pandemin slog hårt mot klubben och det var det enda rätta att lägga ned. Som tur är har många flyttat över till andra klubbar. Inklusive jag själv. Våra kvarvarande medel har gått till bra verksamheter, Kvinnojouren och Garissa.

Nu kan jag fokusera på valrörelse. Det är ju också något positivt som hänt i veckan. Liberalerna har passerat 4 % spärren i en opinionsmätning. Men det är valresultatet som gäller den 11 september. Så det är bara att kämpa på för ett mer liberalt samhälle där var och en har frihet att vara den hen är och där alla människor är behövda. Oavsett var du kommer ifrån eller hur gammal du är.