Hemma igen från Pride i Stockholm

Hemma igen från Stockholm Pride.  Härliga dagar med många möten och många kramar.
Men Prideveckan handlar inte bara om fest utan det är också allvar. Seminarier hålls för att öka kunskap om HBTQ-frågor. Under hela veckan. Eftersom jag kom upp på fredagseftermiddagen hann jag bara med ett seminarium anordnat av HBT-liberaler, ett av Folkpartiets nätverk. Med Birgitta Ohlsson som moderator och Barbro Westerholm, Mona Sahlin och Stockholms biskop Eva Brunne, som själv är homosexuell, som gäster. Mycket intressant samtal där alla delade med sig öppenhjärtigt av sina erfarenheter i kampen för HBTQ-personers rättigheter. Kryddat med humor. Men också tankar kom fram hur viktigt det är att inte ge upp men att avsluta om hen inte kommer längre i den organisation hen jobbar i och i stället söka nya vägar. Vi som lyssnade var eniga om att vi kunde lyssnat länge till.
Men nästa seminarium väntade på att få komma in och jag ville inte missa allsångsopera med Richard Söderbeg och Ann-Sofie von Otter i Prideparken. En härlig upplevelse som avslutades med "Vår bästa tid är nu".
Detta var fjärde året jag var på Pride. Varje gång har jag lärt känna nya människor. Så också den här gången. Bland annat en person som verkligen har gjort en resa för att få vara den han är.

Även om svenska kyrkan viger samkönade par och har en öppen och tolerant hållning så finns det fortfarande präster som vägrar att viga två personer av samma kön. Men än värre är vissa frikyrkoförsamlingar där det saknas tolerans överhuvudtaget. Om man växer upp i en sådan församling blir det förmodligen självklart att man inte ens tänker tanken, att man skulle kunna älska någon av samma kön. 

Den person jag träffade hade växt upp i en sådan församling och varit gift med en kvinna i femton år. Jag beundrar verkligen hans mod att bryta upp med både äktenskap och församling när han kommit fram till att han gillar män. Nu upplevde han att han äntligen kunde vara sig själv. Och jag önskar verkligen han och hans pojkvän all lycka i framtiden. 

Det skulle inte behöva vara så att en person måste vänta i över fyrtio år för att få leva sitt eget liv och vara den hen är. Religiösa fundamentalister bidrar till att människor kanske lever hela sitt liv i en lögn men också strukturer i samhället. Även om mycket har hänt med olika lagstiftningar så finns det fortfarande homofoba krafter. Det är därför så viktigt att unga idag som inte passar in i traditionella normer blir sedda och bemötta för den hen är så hen känner en identitet. Där har skolan en viktig uppgift. Inte bara att informera om HBTQ-frågor utan också just se till att alla blir sedda och bemötta utifrån deras situation. Folkpartiet hade som tema förra året i Pride "Låt tusen barn blomma". Mitt möte i fredags gjorde verkligen att jag blev övertygad om hur viktigt detta är. Även om inte fundamentalistiska religiösa församlingar ändrar åsikt över en natt.  Vi måste också ta fram en HBTQ-policy i Borås.

Lördagens Pride parad var lika fantastisk som alltid. Även i år fick jag äran att bära Folkpartiets banderoll  även om det var en liten utmaning att tygla denna när kastvindar grep tag i den på en del ställen. Men det uppvägdes av att få gå bakom Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm som fick motta mångas hurraop och kramar under vägen. Båda två verkligen uppskattade av många inom HBTQ-rörelsen. Barbro Westerholm som bidrog till att homosexuella inte längre betraktades som sjuka. Uppskattningsvis var det 40000 som gick i paraden och ca 10 gånger så många som kantade gatorna. 

Lördagens avslutande fest i Prideparken bjöd både på Alcazar och "AllsångsPetra" m fl

Åkte hem nöjd idag. Men innan dess en glass i Kungsträdgården. Jag smälte mina intryck samtidigt som glassen smälte.