Nybörjare bland orienteringsskärmar

O-ringen är i stan. Också i "min" skog, Kypeskogen. Igår gick jag genom skogen för att kolla in
var alla orienterare håller hus när de inte springer i skogen. På vägen till O-ringenstaden mötte jag människor som stod och stirrade rakt in i skogen, lite här och var. Fick förklarat att det var det som kallades precisionsorientering. Denna går till så att längs en bana, som är gåvänlig så att alla kan ta sig fram, även med rullstol, finns det kontroller med orienteringsskärmar utplacerade i skogen. 2-3 per kontroll. Utifrån ett angivet karttecken och väderstreck (eller något annat tecken) så ska man pricka in vilken skärm som sitter rätt. Det vill säga att det blir som vanlig orientering fast lite tvärtom. Sedan finns det också tidsregler hur länge man får hålla på men de lämnar jag därhän här.

Blev lite nyfiken och eftersom det var gratis (ja, jag är ju numera riktig boråsare) idag att prova på så sagt och gjort, jag trotsade regnet och begav mig till Kypegården för att testa det hela.

Min relation till orientering är "vilse". Trots att jag gillar att gå i skogen, tycker om att leta, tycker om att springa. Men skolårens orienteringar har avskräckt. 

Fick karta och "klippkort" och "klippare" i handen och gav mig iväg. Risken att gå vilse var minimal. Banan var densamma som jag brukar springa. Bra att börja där man är hemtam. Men jösses. Vad betydde alla tecken. Hade noll koll på karttecknen för att inte tala om väderstrecken. Eller att det skulle vara väderstrecken överhuvudtaget. Men med lite förklaring från en funktionär vid första kontrollen fick jag i alla fall koll på karttecknen. Han undrade nog vad jag hade ute i skogen att göra som inte ens kunde läsa kartan. Fast det kan jag ju egentligen. Lite grann i alla fall. 

När jag väl förstått att det var väderstreck det handlade om så började det gå riktig bra. Trots att solen lyste med sin frånvaro och regnet stundtals vräkte ner. Men det var ju kända marker så jag visste ungefär var solen var så jag kunde hålla koll på norr och söder. Och vid en kontroll fick jag tips av en funktionär att hålla kartan i den riktningen jag går i. 

Slutfacit blev att jag prickade in hälften av kontrollerna rätt. Bra med tanke på att jag inte kunde något om karttecken eller väderstreck när jag började. Lärde mig massor, learning by doing kan man säga, och tyckte det var riktigt kul. Gav lite mersmak och det var väl det som var meningen med att prova på. Fler boråsare borde pröva. Prao på Preo. 

För övrigt.

Det är ju fantastiskt att Borås får ordna stora idrottsevenemang. År efter år. Förra året var det ju SM-veckan. Och det är fantastiskt att det finns så många volontärer som gör så att det funkar. Om jag inte missminner mig nämndes en siffra på 85000 idéella timmar vid invigningen. 

Debattartikel om hedersförtryck och könsstympning

Debattartikel som varit införd i Borås tidning 13/7

Som världen ser ut idag är det vår skyldighet att ta emot människor som flyr undan krig och förföljelse. Utgångspunkten är också att de som kommer hit har rätt att få bevara sin kultur.

Ibland är dock vissa kulturella mönster, oavsett religion, inte förenliga med svensk lag och då måste också vi säga ifrån att det inte accepteras och stödja dem som riskerar att utsättas för brott mot dessa lagar.

Sedan länge har det varit förbjudet med könsstympning i Sverige. Det är inte tillåtet, vare sig denna utförs i Sverige eller om någon som bor i Sverige åker utomlands och den genomförs där. Sedan 1 juli 2014 är det också förbjudet med barnäktenskap och tvångsäktenskap även om de sker utrikes.

Den senaste tiden har också flera vittnesmål talat om att flickor och kvinnor i Stockholms förorter förtrycks och inte kan få leva som de själva vill leva sitt liv. Det är oacceptabelt. Hur ser det ut i Borås?

Det finns en nationell samordnare för frågor kring hedersförtryck i landet, länsstyrelsen i Östergötland, men det är på lokal nivå som arbetet med att motverka hedersförtryck och barnäktenskap måste bedrivas. Det är i skolan och i socialtjänsten som problemen måste uppmärksammas och det behövs ett långsiktigt arbete för att förebygga och förhindra eller reparera om skadan redan är skedd.

Samverkan mellan olika myndigheter, som skola, polis, socialtjänst och sjukvård, är A och O för ett positivt resultat. Ett framgångsrikt arbete har gjorts i flera kommuner och den nationella samordnaren har tagit fram ett material till hjälp för att bedriva ett systematiskt arbete i dessa frågor.

För flickor och kvinnor som redan utsatts för könsstympning finns möjlighet att få hjälp så att eventuella besvär kan lindras. Men då måste vi också våga prata om att det finns de i vårt land som har genomgått könsstympning.

Jag har föreslagit kommunfullmäktige i Borås för ett år sedan att kommunen måste arbeta systematiskt för att motverka hedersrelaterat förtryck och våld och att samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och regionen måste komma till stånd. Tyvärr har frågan ännu inte behandlats i kommunfullmäktige, vilket jag beklagar. Det handlar om en viktig fråga som blivit alltmer aktuell den senaste tiden och jag hoppas att det rödgröna styret i Borås prioriterar detta.

I Borås ska alla själva kunna välja vem de vill umgås med eller gifta sig med. Eller hur man vill gå klädd. Ingen ska utsättas för förtryck eller tvång. Ingen flicka eller pojke ska behöva bli bortgift mot sin vilja. Ingen ska få delar av kroppen bortskurna genom könsstympning. Alla som ändå råkat illa ut ska få hjälp och stöd att komma tillbaka till ett liv som de själva väljer.

Minnet av Sreberenica

Srebrenica har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Har besökt staden två gånger, 2004 och 2005.

Båda gångerna i sällskap med Enid som själv har överlevt det folkmord som ägde rum där för 20 år sedan. När 8000 muslimska män avrättades. Minnet av kvinnorna jag träffade som bodde i en näraliggande by och som hela tiden pratade om vem som skulle hittas i någon av alla massgravar och begravas det året känns fortfarande nära.
Kontrasten mellan det blommande körsbärsträdet och de av bomber söndertrasade bygganderna finns också kvar i minnet. Liksom den fientlighet som kändes från några män i närheten när jag och Enid besökte hans pappas hus. Som också var nedklottrat med fientliga ord. Begravningsplatsen i en näraliggande by finns också kvar i minnet som om det varit igår jag var där. Då var "gravstenarna" fortfarande gröna brädor. Förläggningen där FN-soldaterna, som skulle skydda de bosatta i Srebrenica men bara tittade på, fanns också kvar.
I år är det dags för en annan vän till mig att begrava sin far. Admir, jag tänker på dig idag. Läs artikeln i SvD om Admir.
När jag sitter i mitt paradis i Bohsulän och tittar ut över ett nästan vindstilla vatten och fåglar som  

simmar i vattnet och Schersminen sänder pustar med en underbar doft kan jag inte låta bli att känna hur otroligt tacksam jag är att få leva i ett land där det är fred och vi kan leva i frihet. I en frihet där vi får säga och tycka vad vi vill. Leva våra liv som vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan.
Det finns de som vill begränsa friheten. Fundamentalister av olika slag, ingen nämnd och ingen glömd, vill att alla ska leva på det sätt som fundamentalisterna tror är bäst. Låt oss alla gemensamt göra vårt yttersta för att få ha kvar vår frihet. Antingen det handlar om att försvara vårt lands gränser eller att flickor och kvinnor inte ska hindras från att leva sina egna liv på grund av hedersförtryck. Men så länge som det råder krig och förföljelse måste vi självklart ställa upp och ta emot dem som flyr.
Fler länkar. Jasenco Selimovic skriver i DN om Srebrenica.

 

Rapport två från Almedalen

Tisdagen i Almedalen blev rätt intensiv. Rätt många seminarier och andra möten med gamla och nya vänner. Började dagen med att få ta del av en jämförelse mellan ett kommunalt drivet boende och ett boende drivet av en privat utförare, Vardaga. Ungefär likvärdiga boenden. Det privata boendet uppnådde samma kvalitet och till och med bättre trots att kostnaderna var 26% lägre. Kanske något för Borås att ta efter. Att jämföra ett privat drivet boende och ett kommunalt. 

Sedan lite annat företagande. Hur kan företag och civilsamhälle bidra i integrationarbetet. Viktigt med samverkan. Även om Borås gör mycket kanske vi kan ta ett snäpp till. 

Efter lite mer företagande om regler och hinder blev det seminarium om könsstympning. Förra året var jag på många seminarier kring hedersförtryck och könsstympning. Den information jag fick då resulterade i en motion till kommunfullmäktige i Borås. Att vi ska ta ett rejält tag och tillsätta resurser som kan jobba aktivt med dessa frågor. Tyvärr har det tagit lite tid för det rödgröna styret att komma till skott och bevilja motionen. Även om alla som fick den som remiss förra hösten biföll den. Men det är väl med den som många andra motioner att om man tycker den är bra vill man starta upp jobbet och säga att det redan är på gång. Strunt samma, bara arbetet kommer igång. 

På seminariet lyftes problemet att vi inte vågar prata om könsstympning av flickor. Det är förbjudet enlgit lag och man vet inte i vilken omfattning det ändå förekommer. Mycket på grund av okunskap. Kunskap och att våga prata om det var kontentan från seminariet. 

Lite mingel och fotboll avslutade den dagen. 

När jag skriver detta har halva onsdagen gått och jag har inte varit på ett enda seminarium. Snart dags. Det ska handla om vårdcentralen är inkörsporten till Sverige. Dubbeltydigt. 

Däremot har jag sprungit Almedalsloppet med helt godkänt resultat för att vara jag. Dessuotm vann jag en biljett till ett av de mest åtråvärda minglen på min nummerlapp. Det bakom scenen under talet. Blir väl så illa tvungen då att lyssna till dagens talare, SDs partiledare.

Återkommer.