Jag lever själv men känner mig oftast inte ensam. Men igår kväll när jag fattat vad som hänt i Paris kände jag mig väldigt ensam.
Jag känner med alla som förlorat någon anhörig eller vän men också med parisarna och franska folket.
Men det gäller att inte ge efter för terrorn. Visst kan rädslan slå rot men det hjälper inte att hata. Det handlar om att ur det hemska och fruktansvärda hitta något som kan leda framåt. Det öppna och fria och demokratiska samhället måste värnas.
Kanske också förståelsen ökar för varför människor flyr från länder, som varje dag utsätts för terrorattacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar