I rummet där jag jag blev av med några ml blod fanns också en kvinna som fick cellgifter. Hon hade behandlats i många år. Vi hade ett givande samtal om lite av varje. Föreningsliv till exempel och sjukvård förstås. Så ringde hennes chef, hon jobbade under tiden, så då avslutade vi vårt samtal.
Hade tänkt gå på några föreläsningar på Westpride men missat att det inte var några idag. Tog mig ner till centrum för en fika och tänkte förbereda ett anförande inför regionfullmäktige. Då dök det upp ett äldre australiensiskt par och började prata med mig. De var på bussresa från Köpenhamn till Oslo via Göteborg. Mannen hade varit assistent åt en miljöminister i Australien. Det blev en del prat om politik. Vi var helt överens om att vi inte gillade Trump och Putin.
På bussen ut till Bananpiren och Pride park blev det också ett roligt udda samtal.
Sedan blev det många härliga möten i Pride park. Gamla och nya bekantskaper. Så många som vet min situation med behandlingar bryr sig verkligen hur jag mår.
Trots lite trist början blev ändå inte fredagen den 13:e någon olycksdag. Men tidig återgång till hotellet. Och ingen alkohol. Lite annorlunda mot hur det brukar vara under Pride. Men snart är jag Dancing Queen igen
I morgon en ny Pride-dag. Med parad. Såklart jag ska gå. För allas rätt att vara den hen är och älska den hen vill. Det är en mänsklig rättighet. Kanske får räcka med det i morgon. Beror ju på hur jag mår.
Så glad att jag åkte till Göteborg och Westpride. Så energigivande att träffa människor och vara social. Alternativet att sitta hemma i soffan och titta på Trump- och Putin-TV ger inte mycket energi. Friskare blir en inte. Snarare tvärtom.
För mig är Pride viktigt. Om någon skulle tro något annat. Men den som arrangerar måste själv leva upp till det man manifesterar med en Pride-parad. Alla människors lika värde och allas rätt att vara med.
