Förstår inte varför jag alltid blir så filosofisk när jag åker buss igenom mina barndomstrakter. Just nu
skulle jag inte vilja bo någon annan stans än i Borås. Men tankarna börjar komma hur mitt liv har blivit. Sedan dagarna hos mormor när hon lärde mig läsa tills nu, på väg mot möte med Riksdagens Veteranförening. Vem trodde att jag skulle bli riksdagsledamot? Min pappa tyckte ju jag skulle bli piga.
Jag har fått vara med och påverka. Allt har inte blivit som jag velat men det finns saker jag är stolt över. När en person säger till sin dotterdotter att det är jag som sett till att hon har svenskt medborgarskap. Kanske inte helt sanning men personen som säger det har aldrig glömt mitt engagemang för flyktingar.
I Borås har jag bidragit till ökad samverkan mellan kommunen och civilsamhället. Och att sätta problemet med hedersförtryck på kartan. Och lite till.
Nu hoppas jag att vi också ska ta fram en hbtqi-handlingsplan.
Jag har i mina uppdrag fått resa till många länder. Jag har träffat många spännande människor. Och fortsätter möta nya vänner.
Jag tänker på de tre ord som den person som talade på Pride i Ulricehamn partade om, Lycka, Rädsla och Modig.
De tre orden har nog också präglat mitt liv. Hade jag inte varit modig och vågat möta nya utmaningar hade jag aldrig fått känna den lycka som infinner sig när man lyckats med något eller fått uppleva något fint. Fast visst har jag varit rädd många gånger.
Nya utmaningar väntar framöver. En flytt som ska klaras av. Fullfölja mina politiska uppdrag som mycket handlar om mänskliga rättigheter.
Men tänker fortsätta sjunga och dansa. Är lycklig över att jag trots mina år kan vara aktiv. Ingen vet hur länge en orkar men det gäller att leva livet varenda minut och ta del av livets goda.
